INDIEN

CIF-India bildades 1981 och har sedan 1983 arrangerat ett CIF-program. Från 2011 är programmet fyra veckor långt och pågår under november/december. Deltagarna består oftast av runt 10 personer från hela välden. Programmet är öppet för socialarbetare, fritidsledare och speciallärare. (Ansökningsperiod december-15 januari)

CIF-Indias programförklaring: The programme is geared towards a realistic exposure of India, its problem, challenges and efforts to meet them.

Det indiska programmet innehåller:
· Introduktion till det indiska samhället genom föreläsningar och studiebesök
· Individuell praktik då deltagarna bor i värdfamiljer
· Deltagande i byprojekt tillsammans med övriga deltagare
· Gemensam avslutande workshop och utvärdering

För programmet gäller:
· Programmet innebär heltidsengagemang. Därför bör familj och vänner inte komma på besök under programmet.
· Engelska är programspråk.
· Antagna till programmet måste bli medlemmar i sin nationella CIF-branch före avresan.
· Deltagarna förväntas delta aktivt i sin nationella CIF-branchs arbetet efter hemkomsten.
(För deltagare boende i Sverige är CIF-Sweden den nationella branchen)

Ekonomi:
· Deltagaravgiften meddelas i samband med att programmet anslås under Aktuella Program
· Deltagaravgiften (2010 450 Euro) betalas till CIF India.
· Deltagarna får mat och logi under hela den aktiva programdelen.
· CIF India betalar reskostnader mellan de olika programdelarna.
· Deltagarna svarar själva för sina reskostnader till och från Indien, försäkringar samt fickpengar.
· Det finns möjligheter till bidrag ur stipendiefonder i Sverige, som CIF-Sweden informerar uttagna personer om (några finns listade här).

För att bli antagen till ett program krävs:
· Socionomexamen, social linje, fritidsledareexamen, speciallärarexamen eller motsvarande
· Minst 3 års yrkeserfarenhet efter examen
· Att man arbetar i direkt "klientarbete"
· Goda kunskaper i engelska

Ansökningshandlingar, se "Att ansöka"
Ansökan ska vanligtvis vara CIF-Sweden tillhanda senast 15 januari
Tiderna kan förändras och det är informationen under Aktuella Program som gäller

Den svenska uttagningen sker av CIF-Sweden och den slutliga uttagningen av CIF India.

Mer information om CIF-program, se "Program, allmänt"

Var beredd att möta ett mångtusenårigt utvecklingsland
- fullt av kontraster och utmaningar

Tidigare deltagares berättelser:

Agneta Nilsson 2010 - Mitt Indien
Monica Svederoth 2010: Indien - världens största och fascinerande mångfald
Cicci Cleve 2009: Indienresa
Hanna Stendahl 2007: Indien - Paradoxernas land
Jenny Eriksson 2006: Indian Spice
Yvonne Andersson 2005/2006: Min Indienvistelse
Maria Hansson: 2004/2005 Kunskap, chapati och upplevelser
Camilla Gustavsson: 2004/2005 En retrospektiv betraktelse
Gun Sandström, 2001/2002: Kreativitet och engagemang
Sven Persson, 2001/2002: Människor, närhet, trygghet och värme
Eva Nilsson, 2001/2002: Bröllop och bordeller
Kristina Grebelius, 2000/2001: "Special friends" och vänner för livet
Maria Ahlqvist, 2000/2002: En bestående samhörighet
Anna Bergman, 1999/2000: En dag i mitt indiska liv
AnnMarie Johansson-Sahlin, 1998/1999: Några glimtar från CIF programmet i Indien

Agneta Nilsson 2010

Mitt Indien

En resa börjar långt långt tidigare än i verkligheten - den ska planeras, bokas och, i alla fall för mig, drömmas om. Att välja just Indien kändes väldigt spännande, och jag oroade mig en del hur jag skulle klara det. Innan programmet startade åkte jag på semester i 12 dagar, i Dehli och Rajahstan, såg häpnadsväckande och strålande Taj Mahal, stora maharadjapalats och vackra stolta människor. Det betydde att jag lärde mig en del om Indien, vande mig till en del, till den larmande trafiken, myllret av människor och kontrasterna mellan fattigdom och rikedom och ny teknologi och uråldrigt leverne.

Väl i Mumbai kändes allt lite säkrare, mycket av det som jag oroat mig för var inte alls så farligt. Vi bodde på socialhögskolan, Tata institutet, som startades 1936 och ligger i ett lugnare område i Mumbai. Detta år var vi 7 stycken deltagare, två från Sverige, Kina, Finland, Israel, Spanien och Tanzania. Där delgavs vi föreläsningar till exempel om Indiens socioekonomiska struktur, historia, klassamhälle och religion.

Föreläsarna var alla väl förberedda, arbetade ofta på skolan och flera av dem hade varit CIF-representanter i andra länder. Indien har ärvt mycket från britterna, ex skolsystem, juridiken och demokratiska värderingar. Det känns som Indien på många sätt strävar efter att vara ett öppet och demokratiskt samhälle och samtidigt slåss mot en enorm fattigdom och ortodoxa idéer som håller människor fast i sociala strukturer som det tar tid att ändra. Det är dock ett land i stark förändring, med en snabb urbanisering och att allt fler människor får möjlighet till utbildning.

Under föreläsningarna fick jag träna mitt tålamod och koncentrationsförmåga då det ständigt var ett surrande av fläktar, oljud från ombyggnationer och mobiler som ständigt ringde - det jag märkte var att indierna inte tog någon notis om dessa olägenheter - deras otroliga positiva inställning till livet var något jag lärde mig beundra. Vi lärde oss att det finns ett begrepp - IST=indian stretchible time - och att inte räkna med att allt skulle bli som planerat.

Vi gjorde också studiebesök under tiden i Mumbai - det intressantaste var i Apanalaya - ett projekt som arbetade med människor som bodde i slumområde där de flesta arbetade på en soptipp. På ett litet område bodde massor med människor, tätt, tätt i en stor fattigdom samtidigt som de vi mötte visade en stolthet och glädje över livet.

Efter Mumbai var de dags för fälterfarenhet, jag och Ronit från Israel fick resa till Nagpur, ”mitt i Indien”, en resa med nattåg, 90 mil. Här igen fick jag lära mig hur öppet och socialt det indiska samhället kan vara - i tåget var det ca 60 bäddar, avgränsade med gardiner, där vi västerlänningar blev föremål för nyfikna frågor och många ville diskutera med oss framemot 12 på natten utan att någon i tåget reagerade.

Ett av CIF:Indias syften är att vi deltagare ska få insyn i människors vardag - och att bo hemma hos familjer ger verkligen insyn i matvanor, umgängesvanor och familjesystem. Vi bodde hos två olika socialarbetare, där det också fanns yngre döttrar, vilket var roligt - att få ta del av deras skolvardag, hur de träffade vänner och funderingar på sin framtid.

Tillsammans med familjerna blev vi bjudna på släktkalas, familjeutflykter, tempelbesök mm. Hos en av familjerna fick vi förmånen att delta i en yogagrupp varje morgon, i en park i närheten. Även om dessa familjer inte bodde i ”jointfamilies” så var deras familjesammanhållning mycket viktig för dem och religionen spelade en mycket stark roll i deras liv.

Under dessa tre veckor var vi på nästan dagliga studiebesök, främst på olika NGO, dvs icke statliga organisationer, som är det som spelar den viktigaste rollen i indisk socialvård. En del var olika barnhem, där barnen kunde bo, gå i skola men som också stod för adoptioner av de mindre barnen. Det är en stor kontrast för mig som svensk att se de villkor som barnen på barnhemmen lever under - med många sängar i samma rum, nästan inga leksaker och torftiga sanitetsmöjligheter. Det de istället fick var skolgång, mat för dagen och trygghet mot övergrepp. Att det just därför kunde vara bättre för barnen att bo på barnhem än med sina familjer var än svårare att förstå.

Här fick jag en också förståelse inför varför det är svårt att få barn till adoption i Sverige - då de allt fler barn adopteras till indiska föräldrar och kön till adoption blir allt längre i Indien. Det sorgliga var att inga barn med något handikapp accepterades av de indiska familjerna - de valdes ut till utländsk adoption eller blev kvar på barnhem. Deras beskrivning av sitt arbete motsvarade i hög grad vårt arbete i Sverige, med utredning, kontroll av de blivande adoptionsfamiljerna och uppföljning av hur barnen fick det hos familjerna.

Vi besökte flera korttidsboende för kvinnor som strävade efter att ge kvinnor möjlighet till arbete, utbildning och också till giftermål.

Ett spännande besök var på ”Child-line” - som tar emot samtal från barn 24 timmar om dygnet i syfte att hjälpa barn i behov av skydd och stöd. Det startades i Mumbai 1996 och finns nu i 83 städer, och har ett kostnadsfritt nummer som annonseras ut överallt. De kan ordna skydd, medicinsk vård, boende, kontaktpersoner och vägledning för barn och kan åka ut direkt och söka upp barnen om de får indikationer på att ett barn far illa.

Vi besökte ”Child Welfare committe”, som på ansökan från barn eller föräldrar kan placera barn på barnhem. I Indien finns dock ingen möjlighet att mot föräldrars vilja placera barn (som vårt LVU).

Det intressantaste besöket var på ”Swami Vivikand Medical Mission”, där vi under två dagar fick följa en läkare och två socialarbetare i deras arbete i byar utanför Nagpur. De arbetade i ”familjecentraler”, ett litet hus i varje by som fungerade som läkarmottagning, förskola, möteslokal för kvinnor kring näringslära, barnuppfostran och självhjälpsgrupper i syfte att starta egen näringsverksamhet.

Vi var också på besök på två socialhögskolor, där vi fick berätta om vårt eget arbete och diskutera likheter och skillnader i socialt arbete mellan våra länder, vilket var mycket givande.

Det jag dock kan sakna var att jag inte fick vara längre tid i någon verksamhet för att på det sättet mer kunna delta i det vardagliga arbetet och se mer av barnens vardag.

Efter Nagpur var det dags för ”rural visit”, att få ta del av ett projekt som riktar sig till barn och familjer på landsbygden. Vi bodde på ”Gram Mangal”, som stöttade skolor i byar norr om Mumbai. I Indien är det en rättighet men ej skyldighet för barn att gå i skolan, och det är inte alla barn, särskilt flickor som får gå i skolan. Vi fick besöka olika skolor, projekt för att förbättra jordbruket och själva också pröva på att bo hos en familj - och sova på deras jordgolv gjort av kodynga tillsammans med hela familjen och deras höns.

Så - hur sammanfattar jag denna upplevelse att få leva i Indien under så lång tid? - Under hela programmet har jag slagits av det stora engagemang och kärlek i sitt arbete som präglar de socialarbetare jag mött. Det har mestadels varit kvinnor och som ofta arbetat för kvinnor och deras barn. Kvinnors situation är mycket utsatt - det viktigaste verkar fortfarande vara att bli gift - och att leva som ogift mor verkar nästintill omöjligt.

Det som också slagit mig har varit människors hårda arbete, i jordbruket och på byggarbetsplatser t ex - där människors arbete används istället för maskiner. Ojämlikheten mellan människors villkor är enorm - många är så fattiga samtidigt som det finns en enorm rikedom och ojämlikheten mellan män och kvinnor är outhärdligt stor. Men - människor är öppna, sociala, ser ofta tillfreds ut med sitt liv och vistelsen i Indien har varit helt fantastisk och underbar!

Ett längre reportage om Agnetas deltagande i det indiska CIF-programmet finns i LidingöDraken 2011-2 (även som särtryckt, pdf)

Monica Svederoth 2010

Indien - världens största och fascinerande mångfald

Sitter nu i Goa och har lite semester efter ett intensivt och lärorikt program. Det är inte lätt att sammanfatta alla intryck och upplevelser ….

Det kan inte finnas något annat land i världen med en så heterogen befolkning, så skilda kulturer och språk och ofattbart skilda livsvillkor och därtill den enorma folkmängden: 1,4 miljarder, 1 400 000 000. Och som ändå lever i fred sida vid sida.

Jag har själv egentligen bara upplevt en pyttedel av detta komplexa samhälle, nämligen en medel-överklass i Maharashtra, hinduer, parsis, och några muslimer, jainiter och kristna som utgör den kärntrupp av CIF:are i Mumbai och Pune och som organiserat detta program i 26 år! Med den äran!

Programmet som sträckte sig över 5 veckor med början den 11 nov - följde samma mönster som tidigare år. 10 dagars ”orientation” på utmärkta TATA Institute of Social Science (TISS), den första socialhögskolan i hela Asien, och den som de flesta av våra socialarbetarkontakter studerat vid. Föreläsningar, powerpoint-presentationer, studiebesök och massor av information om det indiska samhället: konstitutionen, befolkningen, kultur och religion och socialt arbete.

Jag hade lite svårt att ta in allt, dels eftersom den indiska accenten var ovan i början, dels pågick störande byggnadsarbete utanför. Fläktarna var alltid på högsta ljudliga effekt och indier visade sig ha en brist på mobiletikett - telefonerna ringde och de talade glatt under tiden som föreläsning pågick.

Konstitutionen, som skrevs efter självständigheten 1950, är mycket heltäckande, modern och detaljrik. Det finns nedskrivet att alla har rätt till utbildning, att kastsystemet är förbjudet, total religionsfrihet råder mm mm. Alla internationella konventioner är undertecknade av Indien och på papperet kallas ju Indien världens största demokrati.

Men ett mer ojämlikt samhälle får man leta efter. Kastsystemet är i högsta grad levande och staten ger extra bidrag till ”underprivileged groups” och ”scheduled classes” som alltså måste registreras och dokumenteras. Och dessa bidrag nyttjas heller inte i särskilt hög grad pga det korrumperade systemet och stora byråkratin.

Speciellt utsatta är - som vanligt - kvinnor och flickor. Även om staten har beslutat att alla flickor ska ha gratis utbildning till 14 års ålder är det bara en liten del som går i skolan. Flickorna behövs hemma i hushållen för att hjälpa till med matlagning och barnpassning. Och hälften av alla flickor är bortgifta före 15 års ålder (trots att det enligt lag är förbjudet att gifta sig innan man är myndig, dvs 18 år).

Indien är kanske mest känd för sina slumområden, bara i Mumbai bor 60 % av befolkningen (som totalt beräknas till dryga 20 miljoner invånare) i mer eller mindre slum, det största är Dharavi med 1,2 miljoner invånare. Oscarsbelönade ”Slumdog Millonaire” är dock inte särskilt populär bland indierna, man tycker att den visar onödigt mycket våld och andra otäckheter och inte verkligheten som faktiskt är lite ljusare. Till exempel så förekommer en stor entreprenadanda med bagerier, klädföretag, läderindustrier, keramikverkstäder mm mm.

Migrationen från landsbygden in i städerna är stor, endast dryga 5 % av alla indier har ”riktiga” anställningar och betalar inkomstskatt, resten är småentreprenörer och dagarbetare inom bl a den gigantiska byggsektorn. För kvinnor är det huvudsakligen hushållsarbete som gäller.

Vi besökte en slum i norra delarna av Mumbai där NGO:n Apanalaya arbetar med olika projekt för utbildning, sjukvård etc.

En annan oväntad och uppskattad programpunkt under ”orientation” var ett 2-timmars yogapass som gav mersmak för oss alla.

Under dessa 10 dagar så hade var och en av oss deltagare också en presentation av våra respektive länder och vårt arbete och vi diskuterade och jämförde och delade erfarenheter utifrån vad vi lärde oss och upplevde i Indien.

De flesta indier är hinduer och ca 20 % muslimer, nästan lika många kristna och så buddister, jains och parser. Det finns 18 officiella språk (och skriftspråk …) och närmare 1 600 dialekter. Min upplevelse är att förvånansvärt många ”vanliga” människor varken talar engelska eller hindi utan bara sina lokala språk, statens språk och byns.

Socialt arbete var tidigare enbart i form av ”charity”, att rika människor och en hel del företag (jmf TATA ...) delade med sig till de sämre bemedlade (och fick då skattelindringar), men inställningen är numera alltmer att man talar om människors rättigheter. Däremot finns ju inte alls de resurser som behövs, och nästan allt socialt arbete utförs av NGO:s. Vem som helst kan kalla sig socialarbetare, men utbildningen som bedrivs vid de socialskolor vi besökte håller hög kvalitet och det finns många utbildade MSW idag. Lönen är dock låg, motsvarande 1 000-4 000 kr per månad, och de flesta som vi träffade var kvinnor med män som stod för familjens huvudsakliga inkomst. Att vara socialarbetare innebär heller ingen hög status.

Efter första tiden i Mumbai åkte vi 7 deltagare (från Tanzania, Israel, Kina, Spanien, Finland och Sverige) till våra ”praktikorter”. Finländska Maarit och jag åkte buss i 4 timmar till Pune, en modern stad med 5 milj invånare, och inkvarterades i samma familj (CIF-koordinator Rekha Phadke med make Sumand) under hela tiden. Detta eftersom olika oförutsedda händelser inträffat för övriga planerade värdfamiljer och hindrade dem att ta emot oss. Vi träffade dock en del andra CIF-familjer, dels var de värdar på några av våra studiebesök och dels kom de på ett ”get-together” som Rekha ordnat hemma en lördagskväll.

Programmet i Pune var liknande det i Mumbai, lite fördjupat och med möjlighet till mer dialog då det ju bara var vi 2 som kom på besöken. Vi ställde också väldigt många frågor och fick en utökad förståelse för det sociala arbetet i Indien (eller i alla fall i Maharashtra). Vi besökte barnhem, ”inclusive schools”, handikappverksamheter, sjukhus, ungdomsvårdsskola, meditationscenter och socialhögskolor.

Kanske hade det varit mer meningsfullt om vi hade varit placerade på en NGO några fler dagar och fått möjlighet att följa det dagliga arbetet. Jag hade gärna tillbringat mer tid hos någon av de organisationer som arbetar med familjevåld, ofta placerade hos polisen.

Familjevåldet i Indien är mer komplext eftersom kvinnan vid giftermål flyttar hem till mannens familj och inte sällan utsätts för psykisk och/eller fysiskt våld där. Man säger att 80 % av alla kvinnor är på något sätt drabbade. En annan organisation som jag blev extra intresserad av var Vanchit Vikas, NGO som bl a arbetar med de prostituerades barn i Red Light district i Pune, och med HIV/Aidsprevention.

Man räknar med ca 4000 prostituerade på bordellerna och lika många ”frilansare” på gatorna i distriktet. De flesta flickorna kommer från landsbygden och från Nepal och Bangladesh. Alltså avancerad trafficing! Ofta är det föräldrar eller maken som säljer flickorna till bordellerna. Det finns inga eller mycket små möjligheter för dessa kvinnor/flickor att lämna verksamheten. De har ingenstans att ta vägen. Och ingen möjlighet att klara sig på egen hand. Sådant är det indiska samhället!

Vi fick också besöka vår värdmammas egna NGO. Hon har arbetat med kvinnogrupper i slumområden i Pune i mer än 20 år. Huvudsakligen får hon medel från industrier (Sandvik, Atlas Copco, SKF, Alfa Laval är exempel på svenska företag som hon varit i kontakt med) där männen arbetar och hon ordnar utbildningar i t ex matlagning, blomsterarrangemang, klädsömnad, skönhetsvård så att kvinnorna/hustrurna ska kunna få några små egna inkomster.

Det allra viktigaste för dessa kvinnor var ändå att de fick träffa varandra och diskutera sina vardagsproblem. För närvarande är det 35 sådana grupper igång med ca 15 kvinnor i varje. Några av kvinnorna har varit med i gruppen hela tiden och det är mycket populärt i de olika områdena.

Vår värdpappa har tillsammans med sin bror en fabrik där man tillverkar glasfiberartiklar, allt från trappor, skyltar till offentliga utsmyckningar. Det mesta i stora storlekar och fabriken bestod av 4 jätte-byggnader i utkanten av Pune. De har drygt 100 personer som arbetar där på kontraktsbasis. Endast de ca 10 tjänstemännen är anställda. Detta på grund av att fackföreningarna ställer för höga krav ....

Efter praktikperioden återsamlades vi i gruppen i Mumbai och åkte iväg med tåg 15 mil norrut, till NGO:n Gam Mangal som verkat under många år i byn Aina i Dahanu Block, Thane District. Gram Mangal arbetar framförallt med grundutbildning av barnen i de 10 ”tribal hamlets” som finns i trakten. Infrastrukturen i området var väl utbyggd och Gram Mangals närvaro har helt klart påverkat den utvecklingen.

En natt fick vi tillbringa hos en familj i en av byarna i en ler/koskithydda utan el, vatten och toa. Mamma, pappa och 8 barn och höns och oxar i samma rum. Det var en häftig upplevelse! Vi åkte också runt i distriktet och tittade på saltutvinning, jordbruksprojekt, hantverk, marknader mm. Vi blev hennatatuerade och lärde oss Warlimålningsteknik och tog del i elevernas bönestunder med mera - en härlig vecka ute på landsbygden med andra ord. Tyst och lugnt och ren luft!

Avslutningen ägde sedan rum i Mumbai, med högtidligt överlämnande av diplom och en fin middag med alla oss och indiska CIF-are. Denna gång lärde jag mig till och med att tycka om Mumbai! Det gäller att vänja sig vid alla människor och fordon och lära sig korsa gator, trängas i bussar och tåg och uppskatta de otroligt vänliga och hjälpsamma människorna!

Det jag kommer att sakna allra mest tror jag är alla djur som gick på gatorna överallt: kor, getter, höns, hundar och katter. Och faktiskt alla människor - bara att vara på den största tågstationen i Mumbai är ett äventyr. Nästan 3 miljoner människor passerar där varje dygn!

Det jag inte saknar är det idoga tutandet som alla fordon ägnar sig år - och luftföroreningarna i storstäderna.

Tack CIF India för en fantastisk upplevelse!

Cicci Cleve 2009

Indienresa

Så bar det då i väg till en efterlängtad resa till Indien. Jag hade ingen aning om vad som egentligen väntade mig trots att jag läst på ganska mycket om Indien. På flyget mötte jag ett indiskt par som jag pratade en del med och det var ju en bra start. När jag kom till flygplatsen i Mumbai var det tidig morgon och jag var dödstrött. Det var kvävande varmt trots november och väldigt ”busy”, taxibilar överallt. En leende och varmt välkomnande CIF-representant tog emot oss tre tjejer som nu skulle ut i äventyret, Mumbai. Jag var ganska förvånad över att denna man och taxichauffören trodde att vi tre tjejer med massa bagage skulle få plats i en sådan pytteliten taxi, det går ju inte!:) Men man insåg ganska snabbt att Indien är massa, massa folk, alltid trångt, trångt och svettigt!

De första dagarna bodde hela gänget, sex socialarbetare och en lärare på Tata Institute, som är socialhögskola i Mumbai. Redan då blev kulturkrocken märkbar för det var väldigt enkel standard och att duscha kunde bli ett litet äventyr det med! Första dan så hittade jag bara en stor hink med massa ljummet vatten och en skopa så det var bara att ”duscha” med det som fanns, ren blev man i alla fall!

Under de tio dagarna vi bodde på Tata Institute var vi runt om i Mumbai på studiebesök till olika non-goverment organization som arbetade med skilda sociala problem. Vi besökte institutioner för flickor, kvinnor och arbete med barn med cancer mm. En dag var vi med en organisation som arbetade i slummen och fick se deras arbete. Det var upprörande att se den misär dessa människor levde i men hoppingivande att få ta del i hur socialarbetare tillsammans med de boende försökte göra livet drägligare och bättre för de som bodde i slummen. Vi fick se en hel del under dessa tio dagar och studiebesöken varvades med dagar när vi hade föreläsningar om indiskt socialarbetes historia, kvinnans situation i Indien mm.

Dessa tio dagar var väldigt intensiva med föreläsning eller studiebesök på dagarna och middagsbjudningar på kvällarna. De indiska socialarbetarna aktiva i CIF stod i kö för att få bjuda oss hem till sig eller ut på restaurang. Vi hade många trevliga och intressanta diskussioner under dessa kvällar, både om socialt arbete men även hur det var att leva i Indien, speciellt som kvinna eftersom de flesta av CIF- representanterna var kvinnor. Vi kallade dem ”CIF-tanterna” :)!  Under hela vår vistelse så var dessa tanter väldigt gästfria och omhändertagande. Man upplevde verkligen att de försökte göra sitt yttersta för att göra dessa veckor till en minnesvärd upplevelse!

Efter introduktionsdagarna av på Tata Institute bodde vi lite mer än två veckor i värdfamiljer och praktiserade på arbetsplatser valda utifrån våra egna intressen. Att få komma nära en indisk familj ger många upplevelser. Är det något man fått uppleva så är det indisk mat, ibland himmelsk men ibland lite väl kryddstark. Efter ha ätit indisk mat morgon, middag och kväll var det skönt att få komma hem och äta svensk mat igen. Men man är en erfarenhet rikare!

Den sista delen av det internationella socialarbetarutbytarprogrammet gav vi oss ut, nu hela gänget samlat igen, till landsbygden för att få erfara socialt arbete där. Vi fick bland annat besöka en institution som arbetade med barn till prostituerade kvinnor och vi fick även besöka en liten skola i en typisk indisk by.

Under dessa veckor har man fått uppleva massor och är det något jag bär med mig från resan till Indien så är det hur professionella alla de indiska socialarbetare och deras skilda verksamheter upplevdes vara. På studiebesök men kanske främst på de olika arbetsplatser vi praktiserade hos mötte jag indiska socialarbetare som var  hängivna, kunniga och som verkade ha reflekterat mycket runt deras situation och deras sociala problem. De har ju en avsevärd större befolkningsmängd än vi i Sverige och de brottas med sociala problem som vi inte behöver brottas med såsom fattigdom, enorm bostadsbrist vilket lett till att sextio procent av Mumbais befolkning lever i slumområden, brist på läskunnighet, resursbrist osv. Men det indiska socialarbetet med dess socialarbetare verkar ha hittat metoder för att kunna hjälpa så många som möjligt så bra som möjligt med väldigt få resurser!

Hanna Stendahl 2007:

Indien - Paradoxernas land

15 november 2007 började äventyret. Det var första dagen på mitt deltagande i CIF-programmet i Indien som skulle pågå i fem veckor. 2007 var vi en mycket liten grupp med endast fyra deltagare, tre från Sverige och en från Österrike. Detta innebar både för- och nackdelar. Fördelen var att vi var mobila och det var lätt att ta sig runt då gruppen inte var så stor, nackdelen var givetvis att utbytet mellan oss deltagare inte blev så omfattande då tre av oss var från Sverige.

Upplägget på programmet i Indien var annorlunda jämfört med tidigare år. Istället för att lyssna till olika föreläsare som skulle presentera Indien, så fick vi stället uppleva detta genom en rad studiebesök och möten med olika människor. Den första veckan hann vi bl.a. med att besök i slumområdet Apnalaya, besök på det statliga sjukhuset J.J. Hospital, besök på Mumbai´s High Court samt en yogasession med en yogaguru. Dessutom träffade vi High Commissioner of Mumbai samt Police Commissioner of Mumbai och hann också givetvis med en sightseeing i Mumbai.

En av de första lärdomarna man fick till sig var att Indien är paradoxernas land. Å ena sidan har du en otrolig fattigdom och misär och samtidigt finns det stort hopp och många möjligheter, men tyvärr inte för alla. Denna diskrepans upplevde jag väldigt tydligt redan första dagarna. Andra dagen av programmet var vi i slumområdet Apnalaya, där människor bokstavligt talat bodde på en soptipp. Det var en mycket stark upplevelse att se alla dessa människor, speciellt barn, som letade sopor och som sprang efter en när man kom gående. Ett dygn senare satt vi på Taj Mahal, ett lyxhotell i Mumbai, och drack te. Vart man än var så trängde sig fattigdomen på så fort man var utomhus. Människor som låg och sov på gatorna och människor som tiggde eller försökte sälja saker till en. Mentalt kändes det som att man var i två olika världar, trots att man hela tiden var i samma stad.

Introduktionsveckan avslutades med att vi lämnade vårt vandrarhem och flyttade till våra första värdfamiljer. Jag hade turen att ha två alldeles underbara värdfamiljer, som tog hand om mig och verkligen bjöd på sig själva och delade med sig av sin tid och engagemang. Vi var på middagar, bröllop och kunde sitta hela kvällarna och prata om allt mellan himmel och jord. De indier jag träffade var fantastiskt gästvänliga, generösa och inte minst nyfikna och öppna för andra människor. I min andra värdfamilj bodde jag tillsammans med en tjej ett par år yngre än mig, Gauri och hennes syster och föräldrar. Hon är 26 år och ogift, vilket är en ganska ovanlig kombination i Indien. En kväll satt vi och diskuterade bröllop tillsammans med hennes pappa. Gauri uttryckte då att hon ville ha ett litet intimt bröllop på 25 personer, vilket inte alls är ett bröllop i Indien där det helst skall vara 500-1000 personer. Hennes pappa log och sade att de skulle bjuda minst 1000 personer. För mig var detta fascinerande så jag frågade vart han skulle hitta alla dessa människor. Han tittade på mig, log lite, och förklarade att han ju var tvungen att bjuda alla grannarna och bara det var 57 familjer. Då tänkte jag på mina egna grannar och på att vi i Sverige är glada om vi överhuvudtaget säger hej till varandra.

Under de tre veckorna vi bodde i värdfamiljerna så genomförde vi också våra specialiserade program. Jag hade önskat att få vara med organisationer som jobbar med trafficking och det fick jag verkligen. Framförallt var det två organisationer som jag tillbringade tid med, STCI = Save The Children India och Prerana. Save the Children India jobbar med flickor som räddats från bordellerna i Mumbai och man försöker rehabilitera dem och utbilda dem. Flickorna kommer ofta från andra delar av Indien och även från utlandet, framförallt Bangladesh och Nepal. Under min tid med STCI fick jag bl.a. möjlighet att besöka två olika boenden där flickor som räddats var placerade. Det som gjorde starkast intryck på mig var dock en av mina dagar med Prerana. Huvudgatan i Red Light District i Mumbai heter Falkland Road. Där har Prerana ett av sina kontor.

Varje dag gör socialarbetarna som jobbar på kontoret hembesök i bordellerna. Syftet är att försöka rädda nästa generation, dvs. barnen till de prostituerade. Man pratar med kvinnorna och påtalar för dem hur viktigt det är att de skickar barnen till skolan och låter dem få utbildning. Ofta är mammorna beredda att låta barnen gå i skolan, men ibland sätter hallickarna stopp. Hallickarna är noga med att kontrollera barnen för att få mammorna att stanna på bordellerna. Så länge barnen finns på bordellerna så stannar mammorna kvar där, då ingen vill lämna sina barn. Barnen lever med sina mammor på bordellerna och ligger under sängen när mamman har kunder. För att skydda barnen och försöka förhindra att de själva blir utsatta för övergrepp eller hamnar i prostitution har Prerana öppnat ett nattdagis. Det innebär att mammorna från kl. 17.30 kan lämna sina barn på nattdagiset och sedan hämta dem kl. 08.00 på morgonen. När man gör hembesök försöker man också förmå mammorna att lämna barnen på nattdagiset för att skydda dem.

Att gå runt bland Mumbais bordeller, att se alla dessa kvinnor och framförallt alla dessa män, var fruktansvärt jobbigt. Det är en värld som få människor har insyn i och det var nästan så att jag fick nypa mig i armen för att tro att det var sant. Att människor lever sina liv i dessa bordeller gjorde mig gråtfärdig och hopplösheten tyngde mig. Då ställde jag frågan till en av socialarbetarna hur de orkar jobba i denna miljö dag efter dag. Hon svarade att skulle hon se hela bilden skulle hon bli deprimerad, men att om man håller fokus på varje enskild kvinna och varje enskilt barn man hjälper så finner man hopp i det. Att se individen är en av de saker som jag definitivt tagit med mig från Indien. Jag är mycket imponerad över hur man orkar vara socialarbetare i ett land med så mycket social problematik och samtidigt behålla hoppet. Det är något för oss att ta efter i Sverige.

Efter specialistprogrammet var det dags för vår rural camp. Den var förlagd till en liten by, Sastur, belägen ca. 50 mil utanför Mumbai. Sastur drabbades mycket hårt av en jordbävning 1993 och efter denna jordbävning byggde man SPARSH Hospital, som blivit utnämnt till Indiens bästa sjukhus på landsbygden. På min 30-årsdag tog vi nattåget från Mumbai och via Sholapur så kom vi morgonen efter fram till Sastur. Under ett par dagars tid fick vi se träffa medarbetare på sjukhuset, titta på området där jordbävningen ägt rum och träffa byinvånare som berättade om hur deras liv såg ut. Bl.a. fick vi sitta ner och prata med en grupp kvinnor som startat s.k. Self Help Groups, vilket innebar att de går samman tio kvinnor i grupp och sparar pengar tillsammans. När någon kvinna sedan behöver pengar till något så kan hon låna av gruppens gemensamma medel. Detta är ett sätt att stärka kvinnors inflytande och öka deras självständighet. Detta har fallit mycket väl ut och kvinnorna var mycket nöjda med grupperna som de tyckte hade förändrat deras liv till det bättre. Men återigen så fick man perspektiv på hur annorlunda livet är beroende på var man lever. På frågan om hur mycket de sparar svarade de att de grupper som har råd sparar 10 kr per månad, övriga grupper sparar 4 kr per månad.

Indien kommer alltid att ligga mig oerhört varmt om hjärtat, trots att jag var tvungen att gå runt med en toalettrulle i handväskan i fem veckor. Mumbai är en stad som jag både älskar och hatar. 18 miljoner människor som trängs om ytan är minst ett par miljoner för mycket. Efter att ha varit där i fyra veckor åkte jag ned till Goa och andades ett par dagar och fick lite välbehövlig energi som gjorde att jag återvände till Mumbai med nya krafter. All Mumbais fattigdom skar i hjärtat men samtidigt så har Mumbai en puls och en själ som jag älskar och jag är säker på att jag kommer att återvända en dag, inte minst för att träffa alla de människor som jag träffat och tycker så mycket om.

Jenny Eriksson 2006

Indian Spice

Vad betydde veckorna i Indien för mig? Vad har jag lärt mig? Några månader efter hemkomsten är det nu dags att summera och formulera mina upplevelser. Det är inte så lätt – Indien är liksom så mycket. Av allt.

Som Lonely Planet India deklarerar i inledningstexten; “India rewards the ones that go with the flow.” Och det stämde verkligen. Jag tror att man uppskattar Indien som mest när om man är öppen för det oförutsedda. Och oförutsedda saker händer – hela tiden!

Det var med spänd förväntan jag landade på Mumbais flygplats mitt i natten i början av november 2006. Skulle jag fixa det här? Vad hade jag gett mig in på? Och skulle någon möta mig på flygplatsen? Men ja, där stod en av koordinatorerna, Virochan, och såg till att jag kom till campusområdet på TISS (Tata Institute of Social Sciences) universitetsområde. Där lämnades jag ensam i en becksvart studentrumskorridor och kastades rakt in i de första frågeställningarna; kan jag dricka vattnet i vattenapparaten? Hur stor är risken för inbrott/överfall av ensam rädd svenska i totalt inbrottsvänligt studentrum? Och är kackerlackorna de enda husdjuren här eller finns det fler? Inom loppet av ett dygn kom som tur var de andra deltagarna; mina svenska medsystrar Anna och Kate, finskorna Sirpa och Minna, tyskorna Iris och Sunita, estländska Ingrid, Ann-Marie från Nya Zealand. Senare in i programmet kom också italienska Daria.

Under den första veckans introduktionsschema svetsades gruppen samman. Programmet var hektiskt; föreläsningar om indisk kultur, familjeliv, politik m.m blandades med sight-seing, middagar med CIF-medlemmar och shopping. Miljön inne på campus-området var som en grön lugn oas, så snart vi gick utanför grindarna mötte vi det riktiga Mumbai – en storstadsdjungel där hälften av de ca 18 miljoner invånarna bor i slumområden, där man inte kan gå en meter utan att se tiggande gatubarn, där människor ligger mitt i gatan så att man ibland undrar om de sover eller är döda, där den hemlösa mamman tvättar kläderna i ett vattenfyllt hål i asfalten och ger sina barn matrester från soptunnan. All misär blandades med flashiga butiker och fin gammal brittisk arkitektur. En sak man märker fort i Indien är kontrasterna. De finns överallt och sida vid sida. Fattiga och rika, plåtskjul och köpcentrum, hinduer och muslimer, storstadsfolk och bönder, det gamla och det nya, det fula och det vackra….

Efter den inledande veckan delades vi upp parvis och placerades ut till våra respektive städer och värdfamiljer. Jag hade turen att hamna i Pune – en ganska modern 6 miljoners stad med mycket universitet och IT-industri. Här ligger det världskända Osho Ashram (ett andligt och mycket kontroversiellt andligt center som besöks av sökande västerlänningar) och Iyengar yoga institute (ett välrenommerat yoga center) som jag förstås kollade in. Båda mina värdfamiljer var vana vid CIF-besökare och tog emot mig mycket gästvänligt. De tillhörde den övre medelklassen och hade självklart hushållerskor som tog hand om städning och matlagning. Den ena familjen hade också chaufför och trädgårdsmästare. Och naturligtvis fanns det någon som hämtade tvätten. Och någon som handlade. Mycket ovant för mig. Och det gjorde också upplevelsen ännu mer kontrastrik när man kom hem till ett relativt välbärgat hem med uppassning efter att ha mött så mycket elände och fattigdom på praktikplatserna på dagen.

Jag hade blivit tilldelad 4 praktikplatser, en vecka på varje. Den första veckan var jag på organisationen Vanchit Vikas som arbetar med prostituerade och deras barn i Red light district. Det gav mig en insikt i hur stort problemet med prostitution verkligen är, hur nära kopplad den är till fattigdomen och migrationen från landsbygd till stad. Det gav också en första bekantskap med omfattningen av HIV-epidemin i Indien. Jag förstod hur lågt stående dessa kvinnor (och en del unga män) är och vilket oerhört utsatt situation barnen är i. På ett center för barnen fick de lite mat, möjlighet att duscha och vila och leka med andra barn. Men det var ändå så…. torftigt på något sätt. Visst, de materiella resurserna är minimala, men kunde man ändå inte se till att hålla rent? Att ge barnen lite mer närhet? Låta bli att skrika åt dem? De här barnen ansågs ha det bättre än vissa andra – hur var det då för dem? Jag fick också följa med ”peer workers”, dvs f.d. sexarbetare som nu försökte hjälpa sina kollegor, när de bedrev uppsökande arbete i området. Ett av mina starkaste intryck är när vi besöker en trångbodd, fattig familj och dricker den obligatoriska koppen chai. De är förstås lite nyfikna på mig och ställer frågor genom en av kvinnorna som kan engelska och tolkar. Plötsligt tar de fram ett litet spädbarn som sovit i ett hörn och sträcker fram henne mot mig. ”Please, take her with you!”  Hur ska man reagera på en så´n fråga? Jag vet fortfarande inte…

Min andra praktikvecka var jag och italienskan Daria tillsammans på SOFOSH, en organisation som på olika sätt hjälper patienter och deras anhöriga på ett statligt drivet sjukhus i Pune. De har också ett barnhem och jobbar med adoptioner. Vi slogs av hur mycket av det som kallades socialt arbete här var sådant som vi tar för givet hos oss. T.ex. sökande av fondmedel för nödvändiga behandlingar och mediciner för sjuka patienter och mat under inläggningstiden. En annan vecka spenderade jag på ett privat sjukhus, vilket innebar en betydligt högre standard på lokaler och utrustning, men fortfarande långt under den nivå vi är vana vid. Så här i efterhand förstår jag inte varför jag inte protesterade mot att spendera två veckor i sjukhusmiljö – jag som har sjukhusfobi och lätt att svimma på ett svenskt sjukhus! Det var verkligen en prövning att stå ut med alla intryck. När vi besökte barnavdelningen fick jag lov att gå ut och när vi gick ronden på intensivvårdsavdelningen då – då svimmade jag…. Mycket pinsamt. Och ännu mer så när jag inser att de kallat dit en läkare som mäter blodtryck och ordinerar kaffe!

Den praktikvistelse som gav mig mest ur professionell synvinkel var veckan på behandlingshemmet Muktangan. Ett väl ansett behandlingshem för alkohol- och drogberoende män med 12-stegsinriktning. Blandat med familjeinterventioner, arbetsträning och Gandhi-inspirerade teorier i sin utformning. Mycket var likt det jag arbetar med här hemma, men mycket skiljde sig också åt. Som att man såg ett samband mellan icke-vegetarisk mat och alkoholism, att man varken tillät koffein eller nikotin på institutionen och att familjen skrev in patienten som själv inte hade så mycket att säga till om. Till och från behandlingshemmet som låg en bit utanför stan fick jag skjuts med en av terapeuterna på hans motorcykel – utan hjälm. De som sett hur den indiska trafiken (inte) fungerar förstår vad jag menar….. Herregud! Men jag överlevde det också.

En kortare vistelse med hela gruppen i ett byprojekt, Gram Mangal, norr om Mumbai var även det en stark upplevelse. Här fick vi se hur man arbetade för att ge stambefolkningen den utbildning och sjukvård som de så väl behöver för att kunna hävda sina rättigheter och behov. Vi fick också följa med några av skolbarnen hem och spendera en kväll och natt i deras hem. Jag kommer aldrig att glömma Sikin, Sudhita och Rao – barnen som lagade mat åt oss, fäste blommor i vårt hår, presenterade oss för sin familj och lät oss sova bredvid dem på stengolvet. Över huvud taget är vänligheten och generositeten hos de indiska människorna något jag alltid kommer att minnas. Programmet avslutades med summering och utvärdering inne i Mumbai igen innan det var dags för ett tårfyllt farväl och ett par veckors rundresande på egen hand.

Det största bestående resultatet av min erfarenhet i Indien är att jag oftare kommer på mig själv med att tänka på hur bra vi har det här i Sverige i allmänhet och som socialarbetare i synnerhet. Även om vi kan klaga över att resurser dras ner, att vi är stressade och har ont om tid, så finns det ändå ett organiserat system för det sociala arbetet. Det finns en välfärdsstat som vill garantera vissa rättigheter till alla och oberoende av bakgrund, kön och region. Och vi slipper den värsta formen av korruption, den när giriga människor utnyttjar fattiga och okunniga människors lidande för egen vinning. Vistelsen gav mig personligen så otroligt mycket – jag insåg att jag klarar att se mer än jag trodde och att jag kunde anpassa mig till de situationer jag hamnade i. Jag fick vänskapsband för livet. Och främst av allt; perspektiv på min egen lilla ankdamm …

Yvonne Andersson 2005/2006

Min Indienvistelse

Förra vintern 2005-06 fick jag möjlighet att delta i CIF:s utbytesprogram i Indien. Hösten fylldes av förberedelser och planering, vaccinationer och visum, ledighets och fondansökningar. Kanske var det lika bra, att jag ganska sent inpå avresan fick besked från CIF India, att mina jobb och familjevistelser var i mångmiljonstaden Bombay/ Mumbai. En stad med mellan 15-18 miljoner invånare. Jag med mitt ursprung i ett gruvsamhälle längst upp i norra Lappland, där det är utrymme mellan folk och hus, tycker att jag vant mig bra vid storstaden Stockholm. Hur skulle det bli att vistas flera veckor i en stad med så många miljoner människor! Min familj här hemma sa; Du som trivs bäst i skog och fjäll! Du kommer inte att stå ut i Mumbai!  

Men tack vare Google earth med sina detaljerade kartbilder, kunde jag spana in flera parkliknande områden, också i Mumbai. Kände mig lite lugnare inför vissheten: finns i alla fall några träd att titta på, då min skogstokiga ”norrlands-längtan” sätter in. Försökte också förbereda mig genom, träffa personer som deltagit i  tidigare CIF-program i Indien och förstås medresenärerna Monica och Marianne. Vi åt indisk mat, avnjöt indisk musik och jag kom över en liten bokpärla :  Pär Janssons fina reportagebok, med titeln: Bombay Indiens framtid.  Hans texter väckte min nyfikenhet på staden, bortom misär och slum.  Jansson använder för övrigt bara stadens gamla namn Bombay och skriver att det gamla namnet återspeglar stadens själ. Han menar att menar att staden döptes om av nationalister och intoleranta politiker som är rädda för det nya. I mina öron så låter det som Bombay/Mumbai-borna  använder båda namnen, ibland det ena och ibland det andra. För mig har staden blivit Mumbai, Som för alltid fått en plats i mitt hjärta. Värd att älska, men ibland avskyvärd. Mumbai lämnar ingen oberörd, inte heller mig.

Det var ett grå-disigt november Stockholm som vi lämnade under oss, då planet lyfte från Arlanda. Ett antal timmar senare när kvällen blivit mörk, kikar jag ned över arabiska halvön. Det är en oförglömlig syn och fantastiskt att se uppifrån: små ökenstäder mitt i mörkret som fullkomligt bara exploderar av vackra fyrverkerier. Man firar avslutningen av muslimernas Ramadan. Då inser jag verkligen att det är två annorlunda och spännande månader, som ligger framför mig. Vi reser långt bort.

Nu efter vistelsen i Indien, kan jag tycka att resa långt bort numera, är ändå att kunna vara nära. Mail och SMS ger fantastiska kommunikations-möjligheter med nära och kära, även om man är långt borta. Att besöka något av  Mumbais alla Internetcafeer blev för mig, en rutin flera gånger i veckan. Ett andrum för kropp och själ och en välbehövlig vilopaus från alla myllrande intryck. Lite nyheter hemifrån var alltid spännande. Men framförallt utbyte av att fundera och reflektera tillsammans med familj och vänner. Med några kontakter, till och med mer än vi hinner med till vardags här hemma. Indien har, förutom ett jättebra tåg-nät och Internetcafeer också ett telefonnät, med små bemannade kiosker både här och där.   Mina långväga veckosamtal till lilla mamma i Kiruna norr om Polcirkeln väckte uppmärksamhet, då man förstod att det måste vara ett avlägset samtal. Om kioskinnehavaren pratade engelska, blev det då ofta också lite prat om Sverige. Tänk att orka vara så intresserade av andra, fast man bor i en stad med 18 miljoner invånare. Så upplevde jag och fascinerades av indiernas bemötande. Lätta att få kontakt med, trevliga och hjälpsamma, även i storstaden Mumbai. Men i indisk dagspress läste jag ett antal artiklar där man oroade sig över det hårdnande klimatet mellan människorna i Mumbai.

I vår CIFgrupp som visade sig bestå av 7 personer , var vi tre svenskor i majoritet. Men hela gänget: Brigitte från Tyskland, Nikos från Grekland, Kristel från Estland, Tiba från Nya Zealand och vi tre svenskor, Monica, Marianne och undertecknad, trivdes jättebra med varandra. Det var många goda skratt, med både närhet och värme. Och bara så ”himla” skönt att kunna dela funderingar och reaktioner med några, som så att säga sitter i samma båt.

De första dagarna i Mumbai var vi nog alla i gruppen mer eller mindre tagna av  tagna av  larmet, trafiken, smogen och alla människor.  Men vi fick en perfekt tillvänjning i långsam takt till Mumbais myller, genom det fina boendet på Tata Institutet och genom vår sympatiska kordinator Sonali. Socialhögskolan Tata Institut ligger vackert i en stor park, men ändå ett centralt läge i Mumbai. Så efter våra första vingliga besök i Mumbais myller, kunde vi dra oss tillbaka och andas ut i parken. Det var underbart skönt. Sonali var klok med sin vägledning och lotsning och ganska snart vågade vi försöka själva.  Fast jag måste medge att jag gick fel och tappade bort mig mer, än jag gjort nånstans i världen. Tack och lov för alla hjälpsamma Mumbai-bor. Lärde mig inte utan viss stolthet att åka lokaltåg och klarade därigenom att ta mig fram, ganska bra för egen maskin. Autoriksha åktes bara i nödfall om det var enda alternativet. Smogen, larmet, köerna och livsfarliga omkörningar gjorde det till mindre angenäma åkturer. Då var tåg och apostlahästarna ( dvs att vandra) bra mycket bättre. Det blev många och långa vandringar i Mumbai till och från tågstationer på väg, till något av mina olika jobb. Då jag rushade fram med tusentals indier vid lokaltågens ändstation Churchgate, kände jag mig faktiskt som en indiska på väg till jobbet.

Med mina olika jobbplaceringar ; en kvinnoorganisation, en skola med habilitering för barn med funktionshinder och ett statligt sjukhus för personer med funktionshinder fick jag spännande erfarenheter och insyn i socialt arbete i Mumbai. Boendet i indiska värdfamiljer bjöd också på många intryck och upplevelser. Det var en fantastisk möjlighet att kunna fråga om ditt och datt, med många skratt tillsammans utifrån mina frågor. Så kom jag hem till min familj och berättade upprört om en man som kastat en plastpåse med blommor i havet. Hade god lust att säga något om nedsmutsningen till mannen. Men som tur var jag höll tyst tills jag kom hem. Fick då förklarat för mig att detta var en religiös ceremoni. Mannen hade säkert rensat familjens hustempel på blommor. Blommorna skall sedan åter i havet. Ett annat dråpligt minne av en feluppfattning var vid en tidig motionsrunda med värdfamiljefrun. Rundan innebar 5 varv runt Shivayji  Park kl 05.30 på morgonen tillsammans med mängder av motionssugna indier. En av de morgontidiga gjorde mig bekymrad, då han vandrade runt ett träd om och om igen.  Med mina tankebanor såg  jag en psykiskt sjuk man. Men förklarade värdfamiljefrun skrattande då vi pustade ut hemma, mannen ifråga bad bara sina morgon-böner.

Trots ett stressat och pressat storstadsliv som livet i Mumbai innebär, tog sig både värdfamiljer och medarbetare på mina jobbplaceringar tid att förklara, beskriva och guida en frågvis och stundom förvirrad västerlänning. Så Mumbai har för alltid en plats i mitt hjärta med alla dessa vänliga människor. Allt det andra larmet, smogen, trafiken och de oerhörda skillnaderna mellan rikedom och fattigdom är också Mumbai.  Svårt att stå ut med och se, men går att lära sig hantera och leva med. Också det är en erfarenhet. Jag har valt att lyfta fram Mumbai-minnen, men Indienvistelsen innebar också mycket mer. Med CIFgruppen och engagerade indiska ledare fick vi också en veckas vistelse på landsbygden. Vi besökte och bodde på ett kibbutzliknande samhälle för personer med funktionshinder- Anandwan, som visade vara det mest välskötta, välfungerande och renaste ställe som jag såg i Indien. Dessutom åkte vi ut i den indiska djungeln för att besöka ett djungel- sjukhus-Hemalkasa. På sjukhuset vårdades personer ur stammar som lever i djungeln. De valde att vårdas och sova vid en lägereld på marken, eftersom man inte var van vid att leva i hus. Tänk att människor fortfarande lever på vårat klot !

Maria Hansson 2004/2005-års svenska deltagare i det indiska programmet

Kunskap, chapati och upplevelser

För precis ett år sedan anlände jag till Mumbais flygplats vid femtiden på morgonen. Lite vimmelkantig av flygturen började jag spana efter någon CIF-medlem som skulle ta emot mig. Fram kommer en lång indisk man och säger välkommen på svenska. Alvin, vår koordinator i Mumbai. Sedermera visade det sig att Alvin kunde många svenska ord, då han varit utbytesstudent i Sverige. Vi färdades i taxi genom Mumbai-natten och jag var fascinerad av all vacker belysning som hängde utanför husen. Fick förklarat för mig att den stora festivalen Diwahli hade börjat och det var extra upptänt i staden. Taxin förde oss till TATA-institute, där vi skulle vara i 14 dagar framöver.

De följande 14 dagarna var intensiva. Där lärde man känna de andra deltagarna som kom från Australien, Lettland Turkiet, Tyskland och Österrike. Förutom jag så var det två svenskor till och totalt var vi åtta till antalet. Tyvärr fick den lettiska deltagaren avbryta programmet på grund av sjukdom. Dagarna var fyllda med ett gediget program bestående av föreläsningar, guidade turer, biobesök och studiebesök. Ett av mina starkaste bildminnen var när vi besökte Shivaji Nagar Slums. Först fick vi en mycket bra föreläsning om Community work av Mrs Leena Joshi som arbetade för organisationen Apnalaya. Därefter fick vi gå runt i området för att se de olika verksamheterna. Slummen är uppbyggd kring en stor sopptipp. På detta stora sopberg sprang en pojke och lekte med en drake. Glad och ivrig att få upp draken i luften ovetande om att han borde ha haft möjligheten att springa på grönt gräs istället.

Efter 14 dagar lämnar jag ett nästan 40 gradigt Mumbai för ett något svalare Pune, som var min stationering. Blev vänligt mottagen av vår koordinator Punam och min värdfamilj som hette Ganpathi. Familjen var fantastisk på alla sätt och vis och på vissa områden var de inte så traditionella. Detta berodde till en viss del på att de båda makarna haft utlandsjobb under längre perioder. Kvinnan i familjen hade besökt Sverige ett antal gånger och fått förkärlek till Blå bands brunsås, vilket var synd att jag inte visste innan jag anlände till Indien. Lärdomen för mig var, att om möjlighet finns så kan man upprätta en kontinuerlig mailkontakt innan man anländer. Min andra värdfamilj hette Tiloo var mycket trevlig. Tyvärr bodde jag bara hos dem några dagar, då dottern i familjen hade utfört en operation, som gjorde att det blev en fördröjning för dem att vara värdfamilj.

De fyra veckorna i Pune bestod av besök på olika organisationer: Vanchit Vikas, Akshardeep, Mobile Creches och Akansha. Synonymt för dessa organisationer var att de utför socialt arbete i slumområden och för utsatta samhällsgrupper. Formen och målen var olika och varierade från HIV/AIDS preventivt arbete till familjerådgivning. En stor del av det sociala arbetet var att bedriva någon form av förskole- och grundskoleverksamhet.

Jag var också en vecka på Sasson Hospital, Pune och deras psykiatriska akut avdelning. Det var ett statligt militärsjukhus och dit kom de som inte kunde betala för sin egen sjukvård. Jag minns speciellt första dagen då jag fick guidad tur genom avdelningen för män respektive kvinnor. Såg ingen skillnad vid första anblicken. Tyckte det var lika mycket män, kvinnor och barn fördelade på båda avdelningarna. Fick förklarat att patienten vårdas av den egna familjen och det är de som bär ansvaret om något oförutsett skulle hända. Läkare och sjuksköterskor bar det medicinska och endast till viss del det vårdande ansvaret. Det var en ny erfarenhet för mig, men det blev också påtagligt hur skilda synsätt (förutom den ekonomiska aspekten) man har på olika familjesystems funktion, det individuella respektive det holistiska.

Efter skön julledighet var det dags att åka till landsbygdsplaceringen och även att åter träffa de andra deltagarna. Vi var drygt en vecka hos organisationen Gram-Mangal som huvudsakligen bedriver projekt gällande undervisning till stambefolkningen. Orten vi var på heter Aire och ligger cirka 12 mil norr om Mumbai. Här slogs man av stillheten och den vackra naturen. Skolan med dess ombyggnader var målade med typiska motiv och stil som var befolkningens egen, Warli – som också stambefolkningen heter. En del av kvällarna dansade vi tillsammans med barnen som bodde på internatet. De försökte lära oss sin specifika skördedans, vilket var svårt. Vi lärde dem Små grodorna, vilket de utförde väldigt bra.

Dryga nio veckor gick snabbt och helt plötsligt var vi inne på avslutningsdagen. Med intyget i hand och oändligt många upplevelser, kan jag bara säga att jag skulle göra om det igen. Väl hemma i Sverige, kändes helt plötsligt en fullspäckad tunnelbana tom och vissa problem väldigt små. Under min resa hann jag till min förvåning också bli Bollywood-fantast och titt som tätt brukar jag spela Bollywood Greatest Hits… om inte annat bara för att minnas.

Upp

Camilla Gustavsson, 2004/2005-års svenska deltagare i det indiska programmet

En retrospektiv betraktelse

En mulen eftermiddag i slutet av oktober, vinden ven och höstmörkret annalkades. Plötsligt där i min sedvanliga promenad hem från jobbet slogs jag av insikten – eller rättare sagt påminnelsen om att jag förra året precis vid denna tidpunkt var på väg till det stora äventyret Indien! Minnena, synintrycken och känslostämningarna överröste mig den där gråmulna oktoberdagen…

Januari månad 2005. På Mumbais flygplats rådde det ett stilla kaos, hemvändande indier som sedan länge sekulariserats någon annanstans i ett land i väst, stod med sina överfulla resväskor och dem som köade bredvid och jag gick långsamt, som om jag ville förlänga min vistelse i detta tumultartade och väsensskilda land, få njuta in i det sista av äventyret. Känslan av oövervinnelighet kom över mig vid insikten om att jag har överlevt Indien och på köpet blivit förälskad i landet!

Den känslan förbyttes snart till sorg över att vara på väg att lämna landet vars intryck hade varit intensiva och påfrestande och på väg att lämna människorna som jag hade kommit att lära känna. På Arlanda flygplats många timmar senare väntade ett varmt välkomnande av familj och vänner som alla nyfiket frågade ”Hur har du haft det”? En fråga lika kort som svår att besvara. Hur beskriver man ett tillstånd och en intensiv vistelse i

Gujarat

Jag var huvudsakligen placerad i delstaten Gujarat, en delstat norr om Mumbai och granne med ökendelstaten Rajasthan. Gujarat är en delstat som de senaste åren upplevt både naturkatastrofer i form av jordbävningar och blodiga upplopp mellan muslimer och hinduer. Sår som ännu inte är läkta. Genom min vistelse i värdfamiljer kom jag att möta två ansikten av det mångreligiösa Indien, genom perspektivet från en kristen familj invandrad från den södra delstaten Kerala och genom en hinduisk familj med sitt ursprung i Gurajat. I den hinduiska familjen fick jag ytterligare uppleva en dimension av det mångfaldiga Indien, mitt värdpar var inte av samma kasttillhörighet. Många var nätterna som jag fick ta del av värdinnans livserfarenhet av att vara kvinna, bildad och ekonomiskt oberoende sin man, därpå aktiv inom kvinnorättsorganisationer i en delstat som fortfarande lägger vikt vid människors kasttillhörighet, där hustrumisshandel och hustrumord utgör en stor del av brottsstatistiken och i en delstat som av många andra delstater betraktas som ”traditionell”.

En oförglömlig upplevelse var när jag besökte dotterns dansskola. I Gujarat praktiseras en av Indiens traditionella dansformer där en examen avläggs när barnet är färdiglärt. Läraren som av föräldrar och barn behandlas som en mentor och guru bjöd in, till min ära, två av sina avgångselever som inom en halvtimme infann sig iklädda de färggranna kostymerna och den traditionella sminkningen och sedan tog de med mig på en bombastisk dansresa genom Indiens mytologi till ljudet av rytmiska trummor.

Efter dansföreställningen var eleverna nyfikna på att få veta något om Sveriges folkdanstraditioner. Bördig från Dalarna låg det mig närmast till hands att nämna Orsa spelmän och jag lovade att skicka ner ett kort på min egen folkdräkt.

Mitt övergripande syfte med CIF-utbytet var att få stifta en första bekantskap med socialt arbete utomlands, få en inblick i hur ett professionellt arbete kan se ut. Resan var tänkt som en personlig och professionell förberedelse inför mitt framtida mål att arbete som bistånds- och hjälparbetare i ett utvecklingsland. Jag arbetar med flykting- och invandrarfrågor och var särskilt intresserad av att få veta mer om det. Indien har inte ett organiserat flyktingmottagande.

Andra önskemål jag hade var att få komma i kontakt med socialt arbete som inriktar sig på mänskliga rättigheter och gatubarn, något som visade sig vara lättare att uppfylla. Under min dryga månad i Gujarat fick jag bekanta mig med många verksamheter som arbetade med dessa frågor i olika avseenden. Den främsta behållningen var att under några dagar få umgås med barn och ungdomar som av skilda anledningar lämnat sina delstater och hemorter och av slump, kanske på genomresa, fångats upp av fältarbetare i Gujarat som erbjöd dem ett boende och skolgång i avvaktan på att de kunde motiveras att återvända em. Det fanns många liknelser med min egen erfarenhet av att arbete med ensamkommande flyktingbarn hemma i Sverige på Migrationsverkets flyktingförläggningar. Verksamheterna för gatubarnen i Gujarat hade en motsvarande pedagogik och ett miljöterapeutiskt inslag och i samtal med barnen fann jag än mer liknelser med flyktingbarnen i Sverige avseende motiv till flykten och deras bakgrunder. Ibland utgjordes den mest uppenbara skillnaden i vilken geografisk resa barnen hade gjort, de indiska barnen var på flykt inom landet och hade själva tagit sig mellan delstater utan hjälp av människosmugglare.

Avslutningsvis kom jag hem med fler frågeställningar än med givna svar kring vad det skulle kunna innebära att arbeta utomlands som västerländsk, kvinnlig socialarbetare i ett land vars kultur, sedvanor och språk jag inte behärskar. Att få insikt om hur komplext det är, är en viktig lärdom i sig. Det som främst finns kvar hos mig ett år efter detta äventyr, är människor och platser som jag bär med mig i tankar och minnen. Alla de sena nätterna av förtroliga samtal med min värdinna är ett oförglömligt minne, förnimmelsen av Mumbais lukter och raster av neonljus, förmågan att när som helst kunna färdas tillbaka till Indien i känsla och i tanke, ja, det är vad CIF-utbytet har betytt för mig.

PS. Om fyra år går min resa tillbaka till Gujarat, då avlägger dottern sin dansexamen och jag är inbjuden att delta.

Upp

Gun Sandström, 2001/2002-års svenska deltagare i det indiska programmet

Kreativitet och engagemang

Jag var en av åtta deltagare i programmet som pågick under tiden 23 november 2001-26 januari 2002. Årets deltagare kom från England, Turkiet, Österrike och Sverige. Programmet startade med 2 veckors orientering i det indiska samhället på Tata institutet, som är en socialhögskola i Bombay. Orienteringen var föredömligt upplagd med föreläsningar varvade med studiebesök. Under denna tid hade vi stipendiater också våra egna presentationer om vårt land och vårt arbete.

Dessa två veckor kändes som en bra start i att lära känna ett annorlunda land men också som en bra tid att knyta vänskapsband till kollegor i andra länder

Programmet fortsatte med att varje stipendiat fick en placering i en stad med möjlighet till besök i olika sociala verksamheter. Verksamheterna hade valts utifrån de önskemål vi tidigare presenterat. Jag fick min placering i Baroda, en stad med 2 miljoner människor, 50 mil norr om Bombay (Baroda ligger i delstaten Gujarat ). Min första del av placeringen tillbringade jag i en organisation kallad Discha. Discha var som så många andra sociala organisationer en NGO organisation (non-goverment-organisation). I organisationen hade man startat skolor för barn med olika funktionshinder. Det fanns specialskolor och det fanns grupper av barn integrerade på vanliga skolor. Många mammor deltog i undervisningen för att kunna fortsätta träningen i hemmet. Lärarna berättade om de svårigheter som fanns att motivera föräldrarna till att skicka barnen till skolorna. Attityderna till värdet av skola för funktionshindrade barn hade förbättrats men föräldrarnas utbildningsnivå hade stor betydelse för beslutet om skolgång.

Min andra del av programmet hade inriktning mot rådgivningsorganisationer och kvinnoorganisationer. Enligt tradition lever indierna i stora familjer med svärföräldrar, svågrar och svägerskor och deras familjer. Familjelivet beskrivs med stolthet men skapar också problem vilket visar sig på de många rådgivningsställena. Oftast är det den unga hustrun som råkar illa ut och trakasseras av mannens släkt. Ett av skälen till trakasserier är att släkten ofta har allt för stora förväntningar på hemgiften. Något stöd av sin man är inte att förvänta vilket beror på att de nygifta paret knappast känner varandra i dessa arrangerade äktenskap och att mannen har starka band till sin moder. Samtidigt som de gamla traditionerna av arrangerade äktenskap finns kvar i familjerna blir nya sätt att leva allt vanligare. Med högre utbildning och påverkan från det västerländska samhället kommer kärleksäktenskapen.

Under min placering i Baroda bodde jag i två olika familjer. Min första familj som jag trivdes utmärkt med, bestod av hustru, man och 22-årig dotter. Familjen hade god levnadsstandard med eget hus och bil. I familjen och i liknande familjer fanns kvinnor som hjälpte till i hushållet med städning, tvätt och viss matlagning. Under alla de kvällar som vi tillbringade tillsammans kom jag att få lära mig mycket om hur annorlunda människor lever och tänker men också se och höra att i många avseende är vi precis lika. Föräldrars oro för sina barn är densamma i Indien som Sverige.

Det är också intressant att uppleva vilken roll religionen spelar i vardagslivet. Båda mina familjer hade ett avskilt hörn där de varje dag vände sig till någon av sina gudar för att få kraft. Under tiden i familjerna mötte jag en enorm vänlighet. Alla de släktingar, vänner och grannar till familjerna jag besökte kunde inte nog visa hur väl de ville möta mig som gäst. Jag hade också turen att vara i rätt tid för bröllop. Tre bröllop med tillhörande festligheter hann jag att vara med på!
Jag har under hela min tid i Indien fascinerats av den kreativitet och engagemang som finns i det sociala arbetet och hur människor med så begränsade resurser kan hjälpa, stötta och ge hopp till andra människor. Jag var också positivt överraskad av alla de typer av sociala verksamheter som finns. Jag hade inte tidigare förstått att det går att hitta i princip alla de typer av social verksamheter som vi har i väst. Det är inte bara arbete i slumområden och med gatubarn som bedrivs!

Jag fascinerades också av alla de initiativ som människor tar både för sig själva och andra och inte minst av den filosofi som råder av rättigheten att hjälpa sin medmänniska. Många socialarbetare arbetar i ett helt annorlunda system för socialt arbete än vi gör. Organisationer som bygger på non-goverment har ofta startats av dessa människor som känt engagemang, haft kraft och resurser att göra något för en annan människa.

Det har varit en mycket spännande och lärorik upplevelse att få inblick i ett land som fungerar på så många olika sätt och där människor saknar alla våra bekvämligheter och vårt stora sociala skyddsnät men ändå kan visa en sådan vänlighet och gästfrihet.

Sven Persson, 2001/2002-års svenska deltagare i det indiska programmet

Sedan början av 90-talet har jag arbetet aktivt i CIF-Sweden och 2002 åkte jag på mitt andra program - denna gång till Indien. När jag sätter mig ner och skall beskriva Indienprogrammet som nu ligger 3 månader bakom mig är det några saker som jag speciellt funderar över.

Vad har Indienprogrammet gett mig och vad kan ett utbytesprogram av den här typen lära en svensk socialarbetare? Svaret blir att jag lärt mig mycket på alla plan. Alla upplevelser som tillförs mig som människa berikar ju naturligtvis mig också som socialarbetare.

I början av februari nyss hemkommen från ett 35-gradigt Mumbai, promenerar jag åter i ett kyligt Gävle. Jag slås av ödsligheten. Var är alla människor? Några bilar kör förbi stillsamt och saknaden efter människor dröjer sig kvar. Kontrasten till mina promenader, buss- och tågresor i Indien är slående. Jag saknar alla dessa människor, saknar närheten, tryggheten och den värmande vänligheten. Jag återvände till Sverige och började frysa på riktigt.

Bilderna från slummens Mumbai lever kvar i huvudet. Barn som far illa och trängs mellan bilar och situationen i Mumbais slumområden gör att vardagen och våra problem här hemma känns lite futtiga. I Bombay kändes engagemanget äkta och djupt och glädjen i jobbet var äkta och otvetydig.
De materiella resurserna var knappa men de mänskliga resurserna överträffade allt vad jag upplevt under mina år som socialarbetare i Sverige. Mina upplevelser från Indienprogrammet har bidragit till en personlig utveckling och att de kommer att påverka mig i mitt fortsatta arbete.

Bombay allmänt
Bombay, eller Mumbai, på Indiens västkust är huvudstad i delstaten Maharashtra. Bombay är Indiens kommersiella centrum med en befolkning på 12 miljoner. Staden växer med ca. 300 familjer dagligen och är kraftigt överbefolkad.

Några siffror:
- 70 % av befolkningen bor i slumområden
- 500 000 bor på gatan
- 22 677 per kvadratkilometer
- 100 000 gatubarn

Introduktionsprogrammet
Introduktionsprogrammet på Tata Institute of Social Sciences i Mumbai pågick 2 veckor med följande innehåll:

Föreläsningar
- Indisk kultur och samhälle, Dr. Paradkar
- Historiskt perspektiv på socialt arbete i Indien, Ms Gracie Fernandes
- Politik i Indien, Dr Marino Pinto
- Samhällsarbete i en storstad, Mrs Leena Joshi.
- Socialt arbete inom kriminalvården, Mr Vijay Raghavan
- Kvinnofrågor, Ms Nishi Mitra
- Befolkningsfrågor, Dr Sumati Kulkarni

Föreläsningarna gav en mycket bra introduktion till Indien i allmänhet och indiskt socialt arbete i synnerhet. Föreläsningarna på Tata Institute of Social Sciences kombinerades med följande studiebesök:

Shijavi Nagar slumområde
Hela området ligger på återvunnen mark i nordöstra Bombay på och i anslutning till Bombays största soptipp som också ger försörjning till en del av områdets invånare. Här arbetar Apnalaya, en NGO (Non Governmental Organization) med olika hälso- och sociala projekt. De sanitära och sociala förhållandena är mycket svåra och problemen oändliga. Vi tittar på ett flertal av Apnalayas projekt.

Hamara Club barnprojekt
Ett gatubarnsprojekt i omedelbar anslutning till en av Bombays större stationer Mumbai Central. Projektet bedriver undervisning mm riktat mot den stora gruppen gatubarn som bor kring stationen. Vi deltar i en undervisningsgrupp och får också lite allmän information. Det kan nämnas att man i dagsläget uppskattar att Bombay har 100 000 gatubarn som helt eller delvis saknar
föräldra- och vuxenstöd.

Prerna prostitutionsprojekt
Ett projekt som arbetar med prostituerade kvinnor kring Bombays största prostitutionsdistrikt vid Falkland Road. Ett mycket kvalificerat och imponerande projekt som finns beskrivet i Patkar&Patkar, The Victims of Commercial Sexual Exploitation & Trafficking in India, PRERANA, Mumbai.

All India handikappsjukhus
Vi besöker Assumption Fernandes, socialarbetare, på handikappsjukhuset som är ett statligt sjukhus med hela Indien som upptagningsområde och där får vi kort följa hela rehabiliteringskedjan. All India är väldigt slitet och känns deprimerande. Standarden är låg och hjälpmedelsverkstad och behandlingsmetoder känns föråldrade.

JJ Hospital
Vi besöker JJ Hospital, Mumbais största sjukhus, med 1500 bäddar. Ett universitetssjukhus med alla specialiteter. Där guidas vi runt av JJ:s 18 sjukhuskuratorer. Ett fantastiskt livligt sjukhus men med stora resursbrister. Kuratorerna kallar sig själva "professional beggers" och måste ständigt tigga ihop pengar till olika operationer och medicinering mm. Jag gjorde ett flertal besök på JJ och har också varit värdfamiljer i vår för 2 kuratorer i det svenska CIF-programmet från JJ Hospital.

World AIDS Day celebrations
Under World AIDS Day deltog jag i Apnalayas HIV/AIDS demonstration i Lotus District. Det var gatuteater, sångkörer mm. i 35 graders hetta medan vi tågade runt i det gigantiska slumområdet. En oförglömlig upplevelse precis som mycket annat i Bombay. Jag deltog även i en stor MTV-gala "Music Summit for AIDS" på SNDT Womens University med massor av medel- och överklassungdomar.

I introduktionsprogrammet ingick också att deltagarna presenterade sina resp. länder, arbete mm.
Jag presenterade, tillsammans med de övriga svenska deltagarna, vår socialpolitik och koncentrerade mig då speciellt på folkhälsofrågor och alkohol- och drogprevention.

Efter introduktionsprogrammet började jag min praktikplacering på olika NGO-organisationer i Mumbai.

Support - gatubarnsprojekt
Support (NGO) arbetar i Mumbai med inriktning på gatubarn med drogmissbruk. Organisationen driver 2 barnhem och tre fältkontor (outreachcenters) i centrala Mumbai. Huvudinriktningen är uppsökande arbete bland den missbrukande delen av Mumbais gatubarn. Det arbetet bedrivs utifrån 3 fältkontor vid Dadar station, VT ( Mumbais stora järnvägsstationer) och i prostitutionsområdet vid Falkland Road. Support driver ett pojkhem i St. Cruz vid Varkhala Fishmarket i norra Mumbai för 120 pojkar och ett flickhem utanför Mumbai för 30 flickor. Support är sponsorfinansierat och en huvudfinansiär är flygbolaget Swiss personal.

Mitt arbete på Support bestod av att:
- delta fältarbetet vid Supports lokaler i Dadar
- delta i arbetet på barn- och ungdomshemmen
- genomföra workshops i återfallsprevention för Supports personal

Under min tid på Support genomförde jag också studiebesök på Humsafar Trust och Holistic Child Care center

Humsafar Trust
Mumbais första projekt för män som har sex med män. Projektet arbetar med HIV/AIDS- arbete över alla preventionsnivåer och i samarbete med Sion Hospital i Mumbai. Humsafar har också ett speciellt projekt riktat mot eunucker och transvestiter baserat på "community healthworkers" i den gruppen. Jag deltog i Humsafars HIV/AIDS-information riktat mot gatupojkar och fick också en generell genomgång av Humsafars olika projekt.

Holistic Child Care center
Jag besökte Holistic Child Care Center under en dag. Arbetet där bedrivs med homeopatmedicinsk grund men med en helhetssyn som även använder traditionell medicin och pedagogik. Centrat arbetade med moderna västerländska metoder kombinerat med trad. indisk medicin och homeopati. Gränserna mellan professionerna är inte lika klara i Indien.

Kripa Foundation
Kripa genomför 12-stegsprogram med behandlingshem både i sluten- och öppenvård. I dagsläget har KRIPA ett 30-tal olika institutioner över hela Indien.
Jag arbetade på följande av Kripas institutioner:
- Öppenvårdsmottagning Bandra
- Behandlingshemmen i Andheira och Vasai
Jag följde behandlingsarbetet och fick också möjlighet att ha egna grupper och föreläsningar i Kripas behandlingsprogram. Dessutom deltog jag aktivt i Kripas anhörigprogram och yogaklasser.

Jag genomförde 3 halvdags workshops i återfallsprevention för Kripapersonal i Bandra, Andheri och Vasai. Under min tid på Kripa Foundation genomförde jag också ett flertal studiebesök

"Communitybased" rehabilitering Dharavi
I samarbete med ILO ( International Labour Organization) driver Kripa ett lokalt baserat projekt kring rehabilitering av alkohol- och drogmissbrukare i ett av Asiens större, kraftigt överbefolkade, slumområden Dharavi med ca 500 000 invånare. Projektet arbetar lokalt utifrån Sion Hospitals hälsocenter och organiserar alkohol- och drogarbetet med hjälp av lokala hälsoarbetare ( Community Health Workers) i ett mycket intressant och spännande nätverk. Jag fick tillfälle att följa områdets fältarbetare under 1 dag. Huvudproblemet, förutom naturligtvis ett utbrett alkoholmissbruk, är "freebase"-rökning av brunt heroin.

MDACS Bombays HIV/AIDS kontor
MDACS huvuduppgift är att finansiera, leda och stödja HIV/AIDS-arbetet i Bombay. Läget är dramatiskt och HIV-epidemin i ett akut läge i Indiens storstäder. Detta samtidigt som man av olika skäl har svårt att arbeta med en effektiv preventionsstrategi. Jag själv, som tillhör pionjärerna i HIV-arbetet i Sverige, har svårt att förstå hur man i Indien skall klara av att hantera epidemin.

Problemen är flera och några av de viktigaste är:

saknar fungerande strategi
- saknar effektivt preventionsarbete mot riskgrupper
- har ingen fungerande smittskyddslagstiftning
- kraftigt utbredd prostitution ( manlig och kvinnlig) och inga motåtgärder
- ingen effektiv kontaktspårning
- att diskutera sexualitet är fortfarande tabu
- religiösa hinder
- analfabetism

Det var svårt att skaffa sig en helhetssyn på HIV/AIDS-epidemin men de siffror som fanns var alarmerande. Några exempel:
- 60-70% av de prostituerade i ett urval visat sig vara HIV-positiva samtidigt som inga eller mycket begränsade motåtgärder existerar
- inget konsekvent arbete bedrivs mot intravenösa drogmissbrukare
MDACS beräknar att det finns ca 400 000 HIV-positiva och ca 2000 AIDS-sjuka i Bombay 2001 men siffrorna verkar lite osäkra.

Även under min tid på MDACS genomförde jag ett flertal studiebesök

Apnalayas HIV/AIDS-projekt i Shijavi Nagar slumområde
Jag följer under en dag arbetet med HIV/AIDS information och rådgivning till HIV-positiva patienter inom ramen för Apnalayas arbete i soptippsslummen.

Asha Dan
Vid Moder Teresas vårdhem i Bombay, Asha Dan, finns 2 avdelningar ( manlig-kvinnlig) för AIDS-sjuka patienter. Hemmet ligger i den myllrande stadsdelen Byculla och ger vid ett besök en nästan himmelsk upplevelse. Hit kan dödssjuka människor komma för vård i livets slutskede. I dagsläget vårdas ett 50-tal AIDS-patienter här.

AIDS/STD Health Action ( ASHA)
Hälso- och preventionsprojekt med inriktning på prostituerade. Projektet är SIDA-stött och arbetar
på flera preventionsnivåer och via olika program med den svåra problematiken i Bombays sexdistrikt Kamathipura och Falkland Road. Målgrupper är både manliga och kvinnliga prostituerade och sexköpare. ASHA har en hälsoklinik i omedelbar anslutning till distriktet. Programmet startade 1992 med hjälp av WHO. Man arbetar också med lokala hälsoarbetare och bedriver förutom klinikverksamheten, utbildning, forskning och ett omfattande förebyggande i skolorna.

Jagutri Kendra
Ett katolskt projekt som arbetar med skolverksamhet, hälso- och sociala frågor inkl. HIV/AIDS i slummen vid Bombays flygplats. Här får jag möjlighet att delta i ett möte som MDACS regelbundet håller med NGOs i området. Jagutri Kendra arbetar med ett flertal HIV/AIDS-program i området.

Skolarbetet
Under en dag träffar jag en av de ansvariga för Bombay kommuns skolhälsovård, Dr Thelma Sequeira, som informerar om HIV/AIDS-arbetet i skolorna och vi tittar även på en del material. Problemen är många och man når långt ifrån alla barn- och ungdomar via skolorna. Många barn går inte i skolan och religiösa hinder mm. sätter käppar i hjulet för information och preventions-
projekt.

Sankalp
I närheten av Mumbai Central ligger Sankalp, ett av Bombays få projekt riktade mot intravenösa drogmissbrukare. Jag träffar George Rodrigues och Sankalps läkare Dr Shantanu Donde. Sankalp arbetar med olika program vid Mumbai Central och i nya Bombay. Huvuddrogen är heroin som dels injiceras dels "freebase"-röks.Man arbetar mycket aktivt mot Bombays intravenösa drogmissbrukare. I en rapport från 2000, Marshall, Rajkumar, Rodriques, Tellis, Rapid Situation Assessment of Drug Use in Mumbai, SANKALP Rehab Trust, uppskattas antalet drogmissbrukare till strax över 20 000.

Truckdrivers project
I norra Bombay bedrivs ett av många projekt riktade mot migrationsarbetare, rörliga arbetskraft. Som t.ex. lastbilschaufförer, byggnadsarbetare m.fl. Jag får tillfälle att studera den mobila STD-klinik som arbetar mot lastbilschaufförer vid Bombays norra infart. STD-sjukligheten är hög och därmed risken för HIV-smitta.

Landsbygdsprojekt
I slutet av programmet åkte vi ut på landet och tittade på olika landsbygdsprojekt. Vår bas var ett skolprojekt, Gram-Mangal, i Aire norr om Mumbai i Dahanu district. Hela landsbygdsprogrammet var inriktat på Indiens stambefolkning. Vi fick en föreläsning av prof. Shardel Kulkarni kring stambefolkning i Indien och världen.

Gram-Mangal
Gram-Mangal är en NGO, en frivilligorganisation med uppgift att arbeta med stambefolkning i Thanedistriktet. Huvuduppgiften är undervisning både
lokalt i byarna och på internatskolan i Aire. Pedagogiken är experimentell och bygger mycket på Montessoripedagogik. Man har även lärarutbildning.

Vidhayak Sansad
Detta är en organisation som arbetar med stambefolkning i olika projekt. Huvudinriktning är undervisning och man driver 61, huvudsakligen mobila, skolor i tegelbruksområdena norr om Bombay. Man hjälper även befolkningen med markfrågor, organiserar tegelbruksarbetarna osv.

Boende i värdfamilj
Under praktikperioden bodde jag i 2 värdfamiljer. Först hos familjen Mehta i Andheri West i norra
Bombay. Dhermista Mehta är ansvarig för specialundervisning och utbildning av specialpedagoger vid SNDT, Womens University Centre of Special Education, i Mumbai och maken Himesh pensionerad ingenjör. Dhermista deltog i det svenska CIF-programmet 1996. Sedan bodde jag hos familjen Nair i Breach Candy i centrala Mumbai. Kalyani Nair ärr chef för Salaam Balak, ett gatubarnsprojekt i centrala Bombay och maken Ravi personalchef på BASF. Både var engagerade i arbetet med olika gatubarnsprojekt. Det var väldigt stimulerande och lärorikt att bo hemma hos indiska familjer och följa deras liv, kultur, matseder mm.

Eva Nilsson, 2001/2002-års svenska deltagare i det indiska programmet

Tillsammans med sju andra socialarbetare och psykologer deltog jag i det indiska utbytesprogrammet 2001-2002. De andra deltagarna kom från Sverige, England, Österrike och Turkiet. Vi var fyra deltagare från Sverige. Alltså i rejäl majoritet.

De första två veckorna befann vi oss på ett universitet i Bombay. Det var skönt med en mjukstart i det omtumlande, kontrastrika Indien. Vi lärde känna varandra i lugn och ro. Delade med oss av våra länder och våra förväntningar på Indien vistelsen. Jag hade nog saknat lite mera tid avsatt för reflektion och diskussioner. All fattigdom, all misär som man möter sätter igång både känslor och tankar som man kan behöva prata om.

Vi fick flera intressanta föreläsningar om det indiska samhället och indisk socialpolitik. Som komplement till teorin var vi på flera olika studiebesök runt om i Bombay. Vi besökte sjukhus, verksamheter som arbetar med gatubarn, prostitution mm. Vi fick också möjlighet att träffa flera indiska socialarbetare som är medlemmar i CIF och har intresse av att utbyta erfarenheter. Förutom detta fick vi "äran" att vara med om premiären på "Monsunbröllop". En häftig upplevelse att frottera sig bland indiska filmstjärnor.

Efter introduktionen på universitetet delade vi på oss. Jag blev kvar i Bombay och flyttade hem till en indisk familj där två av familjemedlemmarna var socialarbetare. Under de följande veckorna gjorde vi praktik på olika verksamheter. Min första placering var i ett projekt som arbetar med HIV frågor i olika sammanhang. HIV spridningen är en svår problematik i Indien och framförallt i stora städer som Bombay. Nästa praktik var i ett av Bombays slumområden. Där besökte jag flera av de projekt som pågick. Veckan i Lotus området var en av de mest givande under tiden i Indien. Apnalaya, som organisationen i slummen heter, arbetar med många olika frågor och på många olika sätt. Hälsovård, fritids, dagis, ekonomiska grupper för kvinnor, missbruk, miljövård, HIV förebyggande arbete är några exempel. Deras metoder för det sociala arbetet gav många nya tankar. För att nå befolkningen knöt de lokala, engagerade personer till sig. Dessa fungerade som samhällsarbetare och socialarbetarnas förlängda arm. Den här erfarenheten har jag tagit med mig hem till mitt eget arbete bland flyktingar i Sverige.

Jullovet tillbringade jag tillsammans med en annan av de svenska deltagarna på en liten ö som heter Diu. Det var sköna dagar vid stranden, i hängmattan eller på cykeln. Vi han också med ett besök i Gir National park där fick vi bland annat möta det asiatiska lejonet.

Efter julledigheten flyttade jag till en ny familj i Bombay. Den familjen var katolsk och var västerländskt influerad. Hos denna familj fortsatte jag med bröllopsbesöken. Jag tror jag var på sammanlagt 5-6 bröllop under tiden i Bombay. Ibland blev det lite för mycket av det goda men det var samtidigt en fantasisk upplevelse. Den tredje praktikplatsen var i red-light områden i Bombay. Organisationen, Prerna, bedriver ett imponerande arbete. Deras målgrupper är främst barnen till de prostituerade och de prostituerade själva. Men de arbetar också aktivt med opinionsbildning och information om de prostituerades och deras barns situation. Jag fick följa med ett par av deras "community workers" ut bland bordellerna och träffa både kvinnorna, hallikarna och deras kunder. Dessa "community workers" var också prostituerade men hade en drivkraft att förändra både sin och andras situation. Eftersom dom var kända av människorna i red-light distriktet var dom välkomna överallt. Att gå omkring bland bordellerna och möta kvinnorna och deras barn var omtumlande. Många av dom hade blivit dit lurade från Nepal eller landsbygden. Dom kunde inte läsa eller skriva och hade ingen aning om hur dom skulle kunna ta sig hem igen. Dessutom är det ju osäkert om dom skulle vara välkomna hem.

Den sista praktiken var i ett av de många projektet för gatubarn i Bombay. Pga sjukdom och organisation blev tiden där allt för kort. Men jag hann ändå få en aning om deras arbete med barnen, deras kamp att få kvalificerad personal och medel för att finansiera verksamheten.

Den sista veckan bodde vi i en by några mil norr om Bombay. Vi deltog i ett projekt som arbetar med människor som tillhör en av Indiens många stammar. Under vistelsen där hade vi många spännande diskussioner om minoriteters situation runt om i världen.

Tiden i Indien har gett mig mycket som privatperson. Jag har tidigare besökt Indien som turist. Men nu fick jag en betydligt större förståelse för hur det indiska samhället fungerar och hur Indien försöker lösa sina sociala frågeställningar och problem. Jag arbetar som socialsekreterare på en flyktingmottagning i Sverige och möter dagligen människor med annan bakgrund, andra referensramar än mina. Tiden i Indien ökade min övertygelse om att man måste vara öppen i mötet med människor från andra sammanhang än ens egen. Det finns så många olika sätt att leva sitt liv. En annan sak som påverkat mig mycket är deras arbete tillsammans med sociala rörelser som växer fram bland befolkningen. Även deras sätt att knyta till sig människor med rätt kulturkompetens har givit mig nya idéer om hur vi kan arbeta på min arbetsplats. Det sämsta med Indien för mig är att jag alltid längtar tillbaka. Vid hemresan är jag alltid fylld med fler frågor än svar. Det är ett land jag inte blir klok på. Ett land som lockar, skrämmer och som i högsta grad lever.

Kristina Grebelius, 2000/2001-års svenska deltagare i det indiska programmet

Under ett par månader hösten och vintern 2000/2001 hade jag förmånen att få deltaga i ett utbytesprogram för socialarbetare genom CIF. Programmet inleddes med en två veckors introduktion på Tata Institute of Social Science i Mumbai (Bombay). Introduktionen innehöll föreläsningar om indiskt statskick, rättsväsende, arbetet med mänskliga rättigheter, indisk religion och filosofi m.m. Under dessa två veckor gjorde vi också några studiebesök, bl.a. i slumprojekt och på ett företag.

Vi var sju stycken deltagare i programmet, de övriga var från Finland, Frankrike, Nya Zeeland och Australien. Vi var tre stycken från Sverige. I början hade vi också en presentation för varandra om våra respektive hemländer, våra respektive arbeten och våra privata familjeförhållanden. Dessa presentationer var mycket intressanta att ta del av. Under hela tiden hade vi en koordinator ­ en indisk socialarbetare som samordnade vårt program. Vi var inkvarterade i ett gästhem på Tata Institute och dessa veckor var mycket innehållsrika och lärorika.

Efter introduktionsveckorna placerades så var och en av oss ut på olika praktikplatser på olika platser i Indien. Jag hade turen att hamna i Pune, en stad ungefär 17 mil sydost från Mumbai. Där bodde jag i två olika värdfamiljer.

Min praktik där innehöll besök på en adoptionsorganisation, ett hem för utvecklingsstörda, en skola där handikappade barn integrerades men normal barn (en Montessori-skola), en institution för utvecklingsstörda, ett projekt för gatubarn, ett projekt där man tog hand om barn till prostituerade, ett slumprojekt ­ Door Step Organisation och ett institut för social utbildning.
Eftersom jag arbetar med internationella adoptioner och familjehemsverksamhet i Sverige så väljer jag att beskriva BSSK som är en organisation som förmedlar barn för adoption, 70 % inhemsk adoption och 30 % internationell adoption. Man driver också ett barnhem för de barn som skall adopteras. Barnen var i åldern 0­6 år. Efter indiska mått mätt var barnhemmet ett "mönsterhem" där man hade tillgång till läkare, sjukgymnast och psykolog. Många barn var s.k. hittebarn, barn som av polisen hade lämnats in till barnhemmet. Enligt lag så får ett barn som hittats inte förmedlas för adoption de första tre månaderna. Under denna tid försöker man söka rätt på föräldrar eller anhöriga. Ett minne jag bär med mig är en liten pojke ­ bara några veckor gammal som hittades på en soptipp biten av ett djur.

Utredningen av de blivande adoptivföräldrarna för adoption inom landet gjordes också av organisationen. De gjordes av en socialarbetare som var anställd där. Utredningarna skedde på ett liknande sätt som här hemma, man intervjuade makarna var för sig och skrev sedan ihop en utförlig rapport om familjen. Beslutet att få adoptera eller ej fattas så av socialarbetare i organisationen.

Jag upplevde att man höll en hög kvalité på detta arbete. Man hade också återsamlingar av adoptivföräldrarna i grupp efter det att adoptionen blivit klar. Man var mycket noga med att uppmuntra föräldrarna att tala öppet om adoptionen med barnen under uppväxten.

Ett annat besök som gjorde starkt intryck på mig var besöket i byn Sadhana Village. Det var ett hem för lätt utvecklingsstörda vuxna. Här bodde 15 stycken utvecklingsstörda tillsammans med personal i ett kollektiv. Man sysselsatte sig med trädgårdsarbete, ljusstöpning, osttillverkning o.s.v. på dagarna. Vad jag framförallt fäste mig vid där var förhållningssättet man hade mot varandra. De utvecklingsstörda kallades för "special friends". Här behandlades verkligen alla med respekt. I Indien är det annars vanligt att handikappade och utvecklingsstörda fortfarande göms undan i hemmen.

Den sista delen av programmet var en landsbygdspraktik. Vi reste till ett område i Thane District, strax norr om Mumbai, utanför staden Dahana, där organisationen Grammangal arbetat sedan 1982. Organisationen arbetar huvudsakligen med att utbilda barn hos stambefolkningen. Folket som lever här är oerhört fattiga och de flesta vuxna är analfabeter. Jag blev mycket imponerad över de skolor som organisationen drev i området. Den pedagogik man använde sig av var en modern Montessoriinspirerad pedagogik. Man utbildade också lärare. Syftet med att ge barn utbildning var att de skulle ges möjlighet att skapa ett bättre liv för sig i byn och inte som alltför många ifrån lansbygden i Indien flytta från den fattiga landsbygden till slummen i storstäderna.

Att leva och bo i indiska familjer var jätteroligt. Jag har verkligen fått goda vänner för livet. En av familjerna bestod av mamma, pappa och två barn 13 och 8 år gamla. Den andra familjen jag bodde i var ett äldre par med vuxna barn.

Det är svårt att berätta om "hur det var" i Indien för det var på så många olika sätt. Någonting som slog mig var hur stolta människor ändå är trots den oerhörda fattigdom som de flesta lever i. Det svåraste för mig var nog den ojämlikhet som jag hela tiden stötte på, mellan rik och fattig, mellan folk från olika kaster mellan tjänstefolk och arbetsgivare, mellan män och kvinnor.

Men för mig var dessa månader helt fantastiska. Det har inte varit så lätt för mig att återgå till det "vanliga" livet här hemma igen.

Maria Ahlqvist, 2000/2002-års svenska deltagare i det indiska programmet

Det har gått ett år sedan jag, som en av tre stipendiater från Sverige, påbörjade CIF programmet i Indien. En av de största händelserna under de gångna 12 månaderna är naturligtvis min resa till Indien. Jag passade på att inleda min Indienvistelse med att under några veckor resa runt i landet vilket gav CIF programmet en extra dimension. Mycket av det jag som turist förvånats över, fick svar genom att jag tack vare CIF programmet fick den unika möjligheten att komma mycket nära indiskt vardagsliv. Allt fick jag ju naturligtvis inte svar på, det är omöjligt i ett land så komplext som Indien, men det ger mig ju å andra sidan en skjuts i planerandet av min nästa Indienresa, för Indien ger mersmak!

När jag nu tänker tillbaka på programmet och ska skriva några rader om mina upplevelser, fastnar tankarna kring ett alldeles särskilt ämne. Det har att göra med den andra stora händelsen i mitt liv under det senaste året; jag väntar barn! När jag själv regelbundet besöker Mödravårdscentralen och träffar en barnmorska som följer min graviditet, väcks tankarna på ett av de studiebesök jag gjorde under praktiken.

Jag tillbringade den fyra veckor långa praktikdelen av programmet i Baroda, en stad i delstaten Gujarat med knappt två miljoner invånare; en medelstor stad med indiska mått mätt. Att komma ut på landsbygden var enkelt. Några kilometer utanför stan levde människor landsbygdsliv och försökte försörja sig på det jorden gav. Landsbygdsliv i Indien innebär ofta traditionella familjemönster, låg utbildningsnivå och knappa ekonomiska resurser. En dag besökte jag ett enkelt hälsocenter som drivs av en Non-governmental-organization. En av centrets uppgifter är att bedriva "pre-natal care". Blivande mödrar får här information om hur de bäst kan ta hand om sig själva och sina väntade barn under graviditeten. Kvinnorna erbjuds regelbunden läkarundersökning av en gynekolog som en dag i veckan lämnar sin privatklinik för att frivilligt arbeta på centret.

På landet är det vanligt att flickan gifts bort så fort hon har fått sin första menstruation, ibland ännu tidigare, trots att barnäktenskap är förbjudet enligt lag. Den unga hustrun flyttar hem till sin man och hans familj. Som yngsta svärdotter hamnar hon längst ner på rangskalan och upplever ibland oerhörda orättvisor. Hon får dra ett tungt lass och är ofta den som står för hela hushållsarbetet. När hon blir gravid förväntas hon fortsätta att göra sitt arbete fullt ut och ingen hänsyn tas till att hon fortare blir trött, känner illamående och upplever andra graviditetsbesvär (som jag själv numera känner så väl igen). Svärföräldrarna styr henne och hon är själv många gånger omedveten om vad hon behöver på grund av bristande kännedom. För att kvinnan ska få bättre aktning i familjen ska hon föda en son. En son har en viktig funktion i familjen. Genom honom skaffar föräldrarna sig en livförsäkring samtidigt som det är nödvändigt för en hindu att ha en son då det är bara han som, när den stunden kommer, kan tända likbålet.

Kvinnans situation i Indien är fruktansvärd ­ inte för alla och inte i alla familjer, men många av landsbygdens kvinnor lever under miserabla förhållanden. Under mitt besök på hälsocentret fick jag erfara detta genom de berättelser jag fick ta del av.

Personalen på organisationen jag besökte denna dag arbetar för att kvinnorna ska bli mer delaktiga i sina egna liv och få bättre självförtroende. Att uppmärksamma och stimulera människors egen kapacitet är en röd tråd i deras arbete. Indiens största sociala problem är den låga utbildningsnivån och bristen på kunskap. Därför arbetar många hjälporganisationer med information och upplysning om allt från preventivmedelrådgivning till konsumentkunskap och boskapsskötsel. Det är enbart genom kunskap människor kan få makt över sina egna liv och åstadkomma förändring.

Visst lever vi olika liv, de havande kvinnorna på hälsocentret och jag. Jag har ett trygghetssystem runt mig för att jag på bästa tänkbara sätt ska kunna föda fram ett barn som har alla förutsättningar att få ett bra liv. Mina indiska medsystrar får
kämpa hårt för det som jag ser som en fullständig rättighet. Trots alla olikheter, upplever jag idag en stor känslomässig samhörighet med dessa kvinnor och skulle gärna vilja återuppleva dagen på hälso-centret för att byta tankar om det nya liv som vi har framför oss!

Upp
Anna Bergman, 1999/2000-års svenska deltagare i det indiska programmet

En dag i mitt indiska liv

Min värdfamilj bor i en fin lägenhet på 16:e våningen med en enorm utsikt över Bombay i luftföroreningar. Värdmamman är socialarbetare men arbetar som lärare och hennes make är personalansvarig för alla anställda inom Hong Kong bank i Indien. De har två pojkar, 5 och 3 år gamla, som båda går i skolan.

I hushållet bor även Baby, en kvinna som hjälper familjen sedan flera år tillbaka och är som en familjemedlem, enligt min värdmamma. Jag har ett eget rum med tillhörande toalett och dusch. Skönt att ha ett eget rum och få rå sig själv lite, tycker jag. Familjen sa att det var en extra säng som de hade, men jag kunde inte låta bli att fundera på om inte Baby brukade sova här i vanliga fall. Hon sov på mattan i vardagsrummet och i början tyckte jag att Baby tittade lite surt på mig. Det visade sig senare att Baby var den enda "familjemedlemmen'' som alltid sov på mattan.

Till frukost serveras idag Idly, en slags bulle av ris, tillsammans med en stark sås. Indisk mat är gott och ibland starkt men jag föredrar allt att börja dagen med svensk frukost. Min värdmamma försöker övertala mig att deras privatchaufför skall köra mig till min arbetsplats men jag lyckas avstyra det. Strax efter kl. 9 hejar jag på vakterna som bevakar huset och området, för att möta livet på Bombays gator.

Jag föredrar att gå för att försöka förstå hur människor lever och bor. Det är verkligen ett myller av aktiviteter och folk överallt. Precis utanför porten säljs bl.a. fisk, kyckling och grönsaker och strax intill ligger det en sovande man på trottoaren. Lite längre bort sitter en rad män som skriver brev på skrivmaskiner för olika kunder och i nästa gatuhörn arbetar ett par män med att rensa öronen på behövande. Jag säger godmorgon till kvinnan som har flera ljusa fläckar i ansiktet och på händerna. Hon bor på trottoaren tillsammans med sin son och vi presenterade oss för varandra igår. Det känns märkligt att kliva in i människors hem, då jag promenerar längs med trottoaren. Jag närmar mig min arbetsplats för veckan och ser plötsligt en man utan ben som tar sig över en bred, hårt trafikerad gata. Med hjälp av sina armar hoppar han rätt ut i gatan och det är uppenbart att han gjort det flera gånger förut. Jag blir stående och bara tittar hur han tar sig över, medan miljoner tankar far genom huvudet. Vilka otroliga skillnader det kan vara! För honom är det inte frågan om rullstol, färdtjänst, proteser eller vad för hjälp som skulle kunna ges i Sverige. Ingen annan runt mig verkar lägga märke till honom. Har gäller verkligen eget ansvar och att överleva på egen hand. Livet är relativt, det ar väldigt viktigt att jämföra ...

Till slut kommer jag fram till Samaritans, en non-goverment organisation, som hjälper personer med psykiska problem. De har en telefonjour dit personer kan ringa för att prata om sin situation med de frivilliga som svarar. Det finns en mottagning med två socialarbetare och en dag i veckan kommer en psykiater. Samaritans driver även ett dagcenter och det är främst det som Louise, en socialarbetare från USA, och jag får se mer av under veckan. Det är en grupp om 10 - 20 personer som kommer varje dag mellan kl. 9.00 - 16.00. Deras problem varierar mycket och de som mår bättre fungerar som "hjälpledare". De har olika religion och talar flera olika språk. På förmiddagarna sker olika aktiviteter och de gör t.ex. vykort, bokmärken, väggbonader, vilket senare säljs för att få in pengar till verksamheten. Aktiviteterna leds av två handledare och deltagarna bidrar utifrån sin förmåga för dagen.

Efter lunch har en socialarbetare en gemensam samling med olika aktuella teman. På måndagen diskuterade de vad som hade hänt under helgen och hur de hade känt sig. Nästa dag spelade vi ett spel tillsammans där olika frågor skulle besvaras, så som hur ser du om någon är avundsjuk, vad drömmer du om och vad skulle du göra om du blev besviken. Vi diskuterade de olika frågorna och situationerna som kom upp. På onsdagen berättade Louise och jag om våra länder och visade bilder. På torsdag skickades en bok runt och alla skrev något om veckan som gått, varefter en hetsig debatt uppstod mellan en ny, yngre deltagare och en som gått där en längre tid. Te har en mycket stor betydelse i Indien och tillagningssättet på gårdagens eftermiddagste kom att stå i fokus i diskussionen.

Tidigare under veckan hade vi fått vara med då den nya deltagaren träffade psykiatern och trots de skillnader som finns mellan länderna finns många likheter. Flickan var 24 år och bodde tillsammans med sin mamma och 22-årige bror. Hon hade inget arbete och blev försörjd av familjen. Flickan blev slagen av brodern och kände sig varken önskad eller älskad av sin mamma. Hon mådde dåligt och klarade inte av att arbeta eller studera. Flickan fick medicin mot ångest. Psykiatern ville att flickans mamma skulle komma dit för ett besök. Psykiatern var en äldre kvinna från Burma som hade ett varmt och lyhört förhållningssätt till flickan. Samtalet skedde i ett rum med vidöppet fönster med högljud trafik utanför, telefonen ringde och dörren stod öppen för dem som hade andra ärenden i rummet.

På vägen hem till min värdfamilj fylldes jag av fascination för mina indiska kollegors engagemang och kreativitet samt för vad de lyckas åstadkomma med så begränsade resurser. Mina tankar gick till de många diskussioner som förekommer hemma i Sverige om bristande resurser, tidsbrist men även till alla regler som skall vara uppfyllda innan en verksamhet kan starta. Det är verkligen spännande, lärorikt och stundom smärtsamt att få inblick i hur det kan fungera i ett land som totalt saknar ett generellt skyddsnät.

AnnMarie Johansson-Sahlin, 1998/1999-års svenska deltagare i det indiska programmet

Några glimtar från CIF programmet i Indien

Jag var en av sju deltagare i det internationella CIF programmet som gick av stapeln i Mumbai den 6 november -98. Programmet pågick fram till 13 januari och bestod av ca 2 veckors teoretiskt program, 2x2 veckors "praktik" och boende i indisk värdfamilj, drygt en veckas "landsbygdspraktik" samt några dagars avslutning och utvärdering. Vi var en grupp på 7 kvinnor från olika delar av Europa som utgjorde årets grupp av stipendiater. 3 av oss kom från Sverige.

Under de två första veckornas teoretiska program bodde vi tillsammans på Tata Institute, en av Indiens mesta ansedda socialhögskolor. Programmet innehöll föreläsningar och en del studiebesök samt sight-seeing i Mumbai. Vi gjorde varierande studiebesök både i slumområden och på fin bilfabrik.

Planeringen var föredömlig eftersom vi fick tid på oss att acklimatisera oss i den nya miljön. Tata Institute är som en lugn grön oas i ett annars överväldigande och kaotiskt Mumbai. Under den här tiden hade vi stipendiater också våra egna presentationer av våra respektive länder för varandra. Det var mer intressant och lärorikt än jag hade trott, och en kvalité i det här programmet som jag inte hade tänkt på.

Veckorna avslutades med en kultur kväll med många indiska gäster där vi stipendiater bjöd på "det vi hade med oss" som smakprov på våra länders identiteter. Vi bjöd på allt från bildvisning, finsk tango, holländska tulpaner, svensk choklad och rökt renkött, samt mycket mer. Den här kvällen var mycket uppskattad av de indiska gästerna.

Jag var under den första periodens praktik placerad inom Kripa, en organisation som arbetar med missbruksbehandling och prevention Jag deltog i ett behandlingsprogram av Minnesota modell med 12-stegsbehandling på en kvinnlig vårdavdelning på ett sjukhus. Jag var också med ute i "uppsökande" arbete i ett slumområde samt var med vid informationskampanjer för HIV och Aids -prevention på Churchgate station, Mumbai´s "T-centralen".

De människor jag träffade var anhängare av Minnesota modellen och det var roligt att se hur lika vår missbruksvård det var , om än i ett helt annat sammanhang. Att hela verksamheten bedrivs i en frivilligorganisation gör ju en stor skillnad. Mycket var idealistiskt arbete och de visade med stolthet att de hade byggt upp ett system med dokumentation kring sina klienter typ journaler. Jag förstod det som att detta var mycket unikt. Då blir ju skillnaden med vårt genomdokumenterade sociala arbete uppenbart ! Deras dokumentation fyllde sin funktion i och med att de kunde följa upp verksamheten och utvärdera klienternas utveckling.

Min andra praktik kunde inte genomföras eftersom den socialarbetare jag skulle vara med var ledig ! Så kan det gå, -så jag var ganska aktiv själv tillsammans med Pratima vår koordinatör, för att ordna intressanta studiebesök. Jag var ett par dagar på ett psykiatriskt sjukhus, besökte ett kvinnouniversitet som också bedrev skola för utvecklingsstörda barn, besökte skolor för gatubarn och sist men nog mest intressant, följde några familjearbetare i ett slumområde. Jag tyckte mycket om de människor jag träffade i slumområdet Shivaji Nagar och dit skulle jag verkligen vilja återvända.

Den sista delen av programmet var en landsbygdspraktik. Vi reste till ett område norr om Mumbai, utanför staden Dahanu där organisationen Grammangal arbetat ganska länge i ett område med stambefolkningar. Huvudsakligen arbetade de med utbildning men även inom många andra områden som rör landsbygdsutveckling som vatten, hälsovård osv. Under denna period gjorde vi många studiebesök och hade föreläsningar om landsbygdsutveckling och om Indiens stambefolkningar bl a.

De skolor som hade byggts upp av den här organisationen var mycket imponerande. Det låg mycket arbete bakom att förmå de här familjerna att släppa iväg sina barn till skolan, men de hade löst det på ett föredömligt sätt. De hade skola i ett av bostadshusen i en husgrupp. Då kunde alla vara "nästan hemma" och skolan blev ett naturligt inslag även för de vuxna. Den pedagogik som jag såg användas här var mycket modern med mycket inspiration från Montessori pedagogik t ex. Det var en stor skillnad från de vanliga skolor jag sett inne i Bombay, där drill, disciplin och "alla säger efter läraren- pedagogik" tillämpades. Här såg jag glada, kreativa barn som arbetade självständigt. Förstod att skolorna varit ifrågasatta av myndigheterna eftersom de är så annorlunda jämfört med vanliga skolor i Indien, men de hade inte några svårigheter att få lärare att komma och arbeta där. De hade också startat en egen lärarutbildning där lärarna b l a tillverkade det pedagogiska materialet.

En kväll blev vi hembjudna på middag till en familj i den ena byn. Det var jättespännande att få komma hem till dem och äta en måltid tillsammans. Vi satt alla på det stampade jordgolvet, i det i princip tomma rummet. Bakom oss fanns en stor förvarings - "tunna" med årets risskörd och ett rede för hönsen som kacklade trivsamt när vi åt. Den här stambefolkningen bygger mycket stora och rymliga hus, mycket fina, men också spartanska. Väggarna som består av lera och kodynga dekoreras vid högtider med mycket speciella målningar gjorda av rispasta. Konsten att skapa dessa målningar försöker man nu få att fortleva genom att få konstnärerna att måla på duk eller tyg och sälja sina alster för pengar.

Några speciella minnesbilder
Jag ska dela med mig av några av alla de starka intrycken, som små exempel ur ett helt hav av intryck och erfarenheter.

Det är oerhört svårt att berätta om "hur det var " i Indien för det var på så många olika sätt. Indien är ju en så stor och varierande nation så "allt finns" på något sätt. Det var givetvis roligt och intressant att möta så många socialarbetare, och så småningom kunna förstå deras helt annorlunda "system" för socialt arbete, som ju bygger så mycket på ngo - non governmental organisations. Jag insåg hur begränsad min förförståelse hade varit när jag såg med vilken stor variationsrikedom det sociala arbetet bedrevs och att det fanns arbete på så många nivåer. Jag hade varit lite återhållsam när jag önskade praktikplats för jag hade inte förstått att det faktiskt var möjligt att hitta i princip alla typer av verksamheter som vi har i väst. Och att det inte bara är arbete i slumområden och med gatubarn som bedrivs!

En av mina värdfamiljer var en sk joint family, dvs förutom föräldrarna och två av de tre barnen bodde också sonhustrun där. I den familjen var äldsta dottern gift i ett kärleksäktenskap, sonen gift genom ett arrangerat äktenskap och yngsta dottern, som var dataingenjör var ogift och tänkte ev inte gifta sig alls! Jag tycker att detta visar lite av det som nog är typiskt för Mumbai i dag. Mumbai som är en ganska västerländsk stad där modernitet och nya värderingar börjar få fäste. Samtidigt som gamla traditioner finns kvar blir nya sätt att leva allt vanligare, och detta finns sida vid sida - till och med inom en och samma familj. Liksom i deras hem, där traditionen i form av ett litet altare där de sköter om sina gudabilder seriöst och regelbundet står bredvid datorn uppkopplad på Internet !

När det gäller kvinnans situation i Indien så är det ju lika komplext som allt annat. Jag hade en teoretisk förståelse om de utsatta kvinnornas situation men såg också så många starka stolta och självständiga kvinnor. Dock när jag hade varit ett par dagar på det psykiatriska sjukhuset och där hört åtskilliga kvinnors berättelser så kröp deras utsatthet och totala maktlöshet in under mitt skinn. Kvinnor som efter giftermålet behandlades illa av sin make och bara hade ett värde som arbetskraft i den nya familjen och där hon inte ens får behålla sina inkomster. Som moder åt söner var hon respekterad men fortfarande maktlös. I "storfamiljen" hade även svärmodern makt över sonhustrun och mannen är bortskämd och satt på piedestal. Mannen skulle aldrig sätta sig upp mot sin moder för sin hustrus skull. Jag fick känsla att svärmorsrollen var den enda maktposition man kunde ha som kvinna (traditionellt) och att det då gäller att "ge igen" för allt förtryck som man fått utstå själv - och då går det ut över svärdottern. Svärdottern som får vänta tills hennes söner får hustrur över vilka hon i sin tur kan utöva sin makt. Och i dessa situationer kan faktiskt inte kvinnan gå sin väg. Därför att en kvinna som lämnat sin make kan faktiskt inte klara sig.

Upplevelserna under mina veckor i Indien är oförglömliga liksom många av de människor jag träffade och jag kommer alldeles säkert att återvända igen.