CIF-Italia började 1987 att arrangera ett 4 veckors program. Sedan 1998 samarbete man med CIF-Slovenia, Programmet som pågår i fyra veckor har fyra platser för Dig som är socialarbetare, ungdomsledare eller speciallärare. Programmet pågår september- oktober. (Ansökningsperiod december-15 januari)

Det italienska programmet innehåller:
· 2-3 dagar introduktion och "lära känna varandra" vid ankomsten
· En veckas samhällsinformation för att få en inblick i Italiens kulturella, sociala och politiska struktur och organisation.
· 10-12 dagars individuellt vald praktik
· 1-2 dagars utvärdering och återsamling
·  En vecka i Slovenien

Boende, etc:
• Boendet under programmet sker till största delen i värdfamiljer
• Värdfamiljerna erbjuder enkelrum, frukost och middag.
• Under de gemensamma delarna av programmet delar deltagarna rum.

Ekonomi:
• Deltagaravgiften meddelas i samband med att programmet anslås under Aktuella Program (2010 - 300 Euro)
• Deltagarna får mat och logi under hela den aktiva programdelen.
• Deltagarna avsvarar själv för resor till och från Italien och Slovenien, försäkringar och andra personliga omkostnader som fickpengar etc.
• Det finns möjligheter till bidrag ur stipendiefonder i Sverige, några finns listade här.

För programmet gäller:
• Heltidsengagemang, varför familj och vänner inte bör komma på besök under programmet
• Språkbarriärer kan gö ra att praktikerfarenheten begränsas till observation
• Antagna till programmet måste bli medlemmar i sin nationella CIF-branch före avresan.
• Deltagarna förväntas delta aktivt i sin nationella CIF-branchs arbetet efter hemkomsten.
  (För deltagare boende i Sverige är CIF-Sweden den nationella branchen)

För att bli antagen till ett program krävs:
• Socionomexamen, social linje, fritidsledareexamen, speciallärarexamen eller motsvarande
• Minst 3 års yrkeserfarenhet efter examen
• Att man arbetar i direkt "klientarbete"
• Goda kunskaper i engelska och gärna kunskaper i italienska

Ansökningshandlingar, se "Att ansöka"
Ansö kan ska vanligtvis vara CIF-Sweden tillhanda senast 15 januari
Tiderna kan förändras och det är informationen under Aktuella Program som gäller

Den svenska uttagningen sker av CIF-Sweden och den slutliga uttagningen av CIF-Italy

Mer information om CIF-program, se "Program, allmänt"

Besök även CIF Italias hemsida - www.cifitalia.it

Tidigare deltagares berättelser
Gunilla Grimsland, Italien 2002: Späckat program med tryffel
Maria Afzelius, Italien/Slovenien 1998: Oförglömliga utbyten!
Margareta Sund F, 1995: Människorna - ett bestående intryck!


Gunilla Grimsland, 2002 års svenska deltagare i Italien

Det blir inte lätt att kortfattat sammanfatta den intressanta och upplevelserika tid jag tillbringade i Italien under september/oktober 2002. Jag anlände till Rom den 19 september och som sig bör i flödande solsken och behaglig värme. Maria Stefani, ordförande i CIF-Italia mötte mig på flygplatsen Ciampino. Jag skulle bo hos Maria fyra nätter eftersom min värdfamilj inte kunde ta emot mig med en gång. På vägen in till Rom fick jag reda på att vi endast skulle bli två deltagare under programmet, jag och Huliya Barabaros från Turkiet. De andra två hade av olika skäl hoppat av och så sent, enligt Maria, att det inte gick att få med några andra istället. Synd tänkte jag med tanke på erfarenhetsutbytet från olika länder, men som jag sa till Maria, "vi får göra det bästa av situationen".

Det kändes underbart att vara tillbaka i Italien och att få prata italienska igen! För er som läser detta och inte vet om min bakgrund, kan jag tala om att jag på 70-talet bodde i Italien i två år. Jag har alltsedan dess hållit språket vid liv genom att undervisa i italienska och att åka till Italien med jämna mellanrum. Redan på vägen in till Rom från flygplatsen åkte jag förbi akvedukter och andra ruiner från Romartiden och när vi så småningom passerade Colosseum och Forum Romanum, fick jag gåshud av att känna historiens vingslag.

  

Jag blev mycket väl omhändertagen av Maria och hennes man Ugo. Han är också är medlem av CIF och var mycket aktivt vid konferensen i Sassone år 2001. De bor i en trevlig del av Rom. Jag fick ett eget mysigt rum och varje dag stod en god tre-rätters meny på bordet. Dagen innan programmet började hade jag möjlighet att strosa runt i Rom och återse "den eviga staden" som jag på sjuttitalet hade guidat i. Centro Storico, den historiska kärnan förändras ju aldrig!

Programmets introduktionsdagar skulle tillbringas i Sassone, i ett ganska modernt religiöst konferenscenter en mil utan för Rom, beläget i en vacker omgivning. Vi åkte först och hämtade Huliya på Leonardo da Vinci-flygplatsen. Maria lotsade sin Fiat med van hand genom Roms kaotiska gator. Det som är frapperande för en svensk är hur nära varandra man kör i trafiken, vi har ju lärt oss att hålla avstånd!

Hulyia från Istanbul var en tjej på 27 år som aldrig tidigare varit utomlands. Hon arbetar för en amerikansk stiftelse i Istanbul med familjeplanering och upplysning om sexuellt överförbara sjukdomar. Det var mycket intressant att höra henne berätta om hur arbetet går till. Hon undervisar kvinnor som sedan går ut i hemmen och sprider informationen vidare. Det var också mycket givande att höra henne berätta om det turkiska samhället och hur socionomutbildningen ser ut i Turkiet.

Dagarna i Sassone innehöll information om programmet och en hel del sightseeing. Förutom Maria och Ugo kom även Silvio från Mondragone, nära Neapel och Carmela från Acqui Terme, norr om Genua. Carmela var den som skulle ha huvudansvaret för min vistelse med specialinriktning i Aqui Terme. Det var utmärkt att lära känna varandra innan denna. Carmela är urtypen för en italiensk kvinna: från Sicilien, svart långt hår och mörka ögon, yppig och med en typiskt böjd näsa, en underbart varm och härlig kvinna. Vi gjorde fina utflykter till området kring Castelli Romani, bl a till påvens sommarresidens Castelgandolfo.

Naturen här är hänförande med mjuka kullar och vackra kratersjöar. Vi promenerade även på anrika Via Appia Antica och besökte en nytugrävd villa sedan romartiden, Villa Quintillani.

   

Efter dessa upplevelserika dagar, var det dags att återvända till Rom och det intressanta program som väntade oss där. Maria hade bokat in många studiebesök med en bred spridning. Ugo hade assisterat med fantastiskt fina vägbeskrivningar gjorda med hjälp av hans eminenta datakunskaper, vilka gjorde att vi på egen hand kunde ta oss fram till våra studiebesök via metro, buss och spårvagn. Jag hade nu flyttat hem till en ensamstående socialsekreterare vars namn var Bruna Pirola och som bodde i utkanten av Rom i en trevlig lägenhet. Här fick jag ett stort fint rum och eget badrum. Bruna gjorde allt för att jag skulle trivas. Vi tyckte om varandra från första stund och hade många och långa samtal om livet och våra arbeten. Under tiden jag var där, avled en av hennes bästa väninnor i cancer. Det kändes bra att kunna ge henne stöd i hennes sorg.

Studiebesöken var många och mycket intressanta. Vi var på Roms sociala huvudkontor som har hand om övergripande administration och policyfrågor för Roms 19 olika socialkontor i de lika många Municipi, dvs stadsdelarna. Här finns också en sambandscentral som tar emot alla nya ärenden och fördelar dem till de olika distrikten. Vidare finns en specialistfunktion med ca tio socialarbetare som åker ut och handleder kollegor på de olika distrikten. Den sociala verksamheten i Rom utförs av nio olika privata kooperativ som kommunen köper tjänster av. Chefsbefattningarna innehas dock av kommunalt anställda tjänstemän. Vi besökte ett kriminalvårdskontor i stadsdelen Trastevere. Man arbetar mycket med att få med familjen i rehabiliteringsarbetet. Ett stort problem här i Rom är det finns många illegala invandrare med hög kriminell belastning.

I Italien finns ett stort antal imponerande frivilligorganisationer. Socialpolitiken och den katolska kyrkan har bidragit till detta. Socialpolitiken har sedan Berlusconis makttillträde tyvärr försämrats ytterligare. Vi gjorde ett besök på Centro Welcome ett center för invandrarkvinnor och deras barn, där man fick hjälp med att söka arbete och andra sociala kontakter och där det även fanns kurser i italienska och sömnad. För barnen fanns ett dagis. Organisationen Caritas stod bakom detta och 40 frivilligarbetare som arbetade i olika omfattning var knutna till detta center. Vi besökte också La Casa della Donna ett privat centrum för misshandlade och våldtagna kvinnor och deras barn. Roms kommun står för lokaler och andra utgifter i samband med verksamheten. Frivilligarbetarna får endast en ersättning på ca 4.000 kr/mån från organisationen. Man har ett nära arbete med socialförvaltning och psykologer. Kvinnorna får hjälp med utredningar som ligger till grund för deras rättegångar, annars skulle dessa kvinnor inte ha en chans mot rättssystemet. De stannar på centret i tre månader och får under tiden hjälp med att bygga upp självförtroendet för att sedan kunna återgå till ett normalt liv. Det fanns en värme och ett engagemang på dessa två centra som var fantastiskt!

Ett annat intressant studiebesök var på Servizio Materno Infantile AUSL. Detta var ett center i sjukvårdens regi La Sanitaria där man hade hand om funktionshindrade barn- och ungdomar upp till 18 år. I Italien är det för det mesta sjukvården som har hand om de funktionshindrade. Vi fick följa med till en skola och träffa några barn med utvecklingsstörning. Här integrerar man barnen i vanliga klasser och anpassar skolgången individuellt med hjälp av speciallärare. Särskolor förekommer inte alls.

Vi var även på ett fritids för funktionshindrade ungdomar. Det hade namnet Harmonia, ett passande namn för en anspråkslös verksamhet för ungdomar med autism och annan utvecklingsstörning men med en positiv och varm atmosfär. Aktiviteterna bestod av konstterapi, musik- och dansterapi, film, teater och multimedia. Det fanns också möjlighet till familjerådgivning av en psykolog. Denna verksamhet drivs som ett projekt med kommunala medel.

Ett studiebesök var förlagt till ett dagcenter för ensamstående pensionärer. Kommunen stod för lokaler och andra utgifter. Ensamstående gamla blev anvisade plats via biståndsbeslut. All personal med undantag från chefen bestod av frivilligarbetare. Jag blev visad runt av en myndig och stolt pensionerad volontär som berättade att han själv hade varit med och byggt den fina utedansbanan som också kunde användas på vintern med hjälp av kraftiga plastmarkiser. Vissa kvällar fick även andra pensionärer tillträde till dansen som var den mest populära aktiviteten. Detta är något jag tror våra gamla i Sverige också skulle behöva, motion och livsglädje på en och samma gång. Andra aktiviteter var målning, och boccia på fina banor inom området. På sommaren anordnade man resor till landsbygden. Det här var några exempel på givande studiebesök i Rom.

Något som jag gärna också vill berätta om är mitt föredrag på Socialhögskolan i Rom. Denna är inhyst i ett gammalt fint kloster på en av Roms sju kullar, Aventinen. Vi hade blivit ombedda att hålla föredrag om våra arbeten och om socionomutbildningen i våra respektive land. Aulan var välfylld av studenter och lärare och det var en spännande upplevelse att föredra detta på italienska.

I Romvistelsen ingick en utflykt till den medeltida staden Spoleto i Umbrien. En underbart vacker högt belägen gammal stad med smala gränder, krönt av ett imponerande slott. Här var vi även på operan Don Pasquale av Donizetti på initiativ av Ugo som är en operakännare. Tiden i Rom passerade alltför fort och det var dags att bege sig norrut till Ligurien och Piemonte. Det var spännande att få uppleva nya delar av Rom och dessutom från ett socialt perspektiv.

Tågresan norrut var vacker med utsikt över både Medelhavet och ett bergigt landskap. Jag skulle åka till Allessandria, i Piemonte och bli hämtad av Pia Salerno. Pia är en behandlingsassistent som både arbetar och tillsammans med sin 18-årige son bor i en by som heter Voltaggio belägen uppe i bergen. Vi fick omedelbart en mycket fin kontakt.

Pia bor i ett gammalt hus från 1600-talet i en fint renoverad lägenhet. Från hennes fönster har man en vidunderlig utsikt över den gamla byn Voltaggio som med sina smala gränder klättar uppför berget och där det ligger en vacker kyrka högst upp som kronan på verket. Även här mottogs jag med värme och en enorm generositet. Jag tillbringade drygt halva tiden i Voltaggio och med utgångspunkt härifrån gjorde jag flera givande studiebesök.

Jag var en dag på Pias arbetsplats, ett behandlingshem för psykiskt sjuka med psykoser, vissa till följd av missbruk. Namnet på detta hem är Communita Residenza Alba Chiara, vilket betyder "den klara gryningen". Utsikten över bergen var betagande vacker och det rådde en obeskrivlig ro här. Hemmet har nu plats för 14 patienter men snart står en ny byggnad färdig och då kommer man att kunna ta emot 20 patienter. Aktiviteterna här består av sömnad, målning keramik etc och dessutom gör man utflykter ut i samhället i träningssyfte. Man har kontinuerliga terapeutiska samtal med en psykolog och en psykiater är också knuten till hemmet. Jag var med vid ett möte med psykolog, socialsekreterare och behandlingsassistenter där olika patienter diskuterades, vilket var mycket intressant.

I en ort som heter Casalnoceto besökte jag ett centrum för funktionshindrade som heter Centro Paolo VI. Som framgår av namnet drivs det av katolska kyrkan. Byggnaden är konstruerad som ett barn med utsträckta armar. Den huvudsakliga gruppen patienter är barn och ungdomar med olika funktionsstörningar, bl a har man en speciell avdelning för autister. Det finns även ett 30-tal vuxna patienter med neurologiska funktionshinder och plats för ca 30 personer i daglig verksamhet. Vidare finns här en öppenvårdsmottagning med specialister som psykolog, neuropsykiater, sjukgymnast, logoped, musikterapist m fl. Aktiviteterna på centret är varierande.

Man arbetar med små grupper vare sig det gäller keramik, målning, gymnastik, bad eller något annat. Något man kommit långt med i Italien är musikterapi. Det finns speciella terapeuter utbildade för detta och goda resultat har uppnåtts med autistiska patienter. Centret har egen simhall och plantskola. Man arbetar också med familjesamtalsgrupper och terapeutiska samtal. Det planeras en tillbyggnad av centret där vuxna personer med olika neurologiska sjukdomar, demenser, stroke etc skall kunna bo och få behandling. Denna grupp tillhörande personkrets 3 enligt LSS är eftersatt i det italienska samhället. Det finns ingen personlig assistans som i Sverige utan det är sjukvården och anhöriga som får hjälpas åt. Lagstiftningen gällande funktionshindrade är inte lika stark som i Sverige, vilket gör att förutsättningarna varierar mycket från kommun till kommun.

Efter halva tiden i Voltaggio, var det dags att flytta till Acqui Terme, en vacker kurort med ca 20.000 invånare. I staden finns bl a en värmekälla från 1300-talet vars 30-gradiga vatten sägs bringa hälsa än idag. Här bodde jag hos en socialsekreterare som heter Patrizia Biorci, även hon en förtjusande människa som fick mig att känna mig som hemma.

Tiden i Acqui var socialt mycket trevlig. Vi gjorde utflykter till bl a Staden Asti, känd för sina viner och till en liten by som heter Bergamasco där man söndagen vi var där, firade Fiera del Tartufo, tryffelfest. Det var en mycket speciell genuint italiensk fest med marknadsstånd, tryffel- och vinprovning. I kombination med sol och 22-graders värme blev denna dag en oförglömlig upplevelse. Vi blev hembjudna till vänner till Carmela och Patrizia, vi var ute smakade på traktens specialiteter på mysiga restauranger och hade mycket trevligt tillsammans.

Även i Acqui var jag och på flera intressanta studiebesök: O.A.M.I. (Opera Assistenza Malati Impediti) Ett boende och dagcenter för funktionshindrade som drivs av katolska kyrkan i samarbete med kooperativet Crescere Insieme. Boendet består av två enheter med vardera 5 boende. Var och en har eget rum och tillgång till gemensamma lokaler. Boendet var snyggt och fräscht. Det som var speciellt var att här fanns en liten vacker kyrka hopbyggd med boendet och andakterna var en naturlig del av vardagen. Dagcentret erbjöd aktiviteter som olika konstformer, trädgårdsskötsel, motorisk träning, musikterapi och teater. Jag är mycket imponerad över de centra för daglig verksamhet som jag besökte under min tid i Italien.

Kooperativet Crescere Insieme, "växa tillsammans" var ett annat intressant studiebesök. Det är ett privat kooperativ med 80 delägare som tillhandahåller olika former av social service, vilka köps dels av Acqui Terme kommun del av ett konsortium av 20 småkommuner i regionen. Tjänsterna som erbjuds är socialsekreterartjänster, hemvård, boende för tonåringar med relationsproblem i hemmet, olika typer av äldreboende, ett center för immigranter, projekt för drogberoende, dagcenter för funktionshindrade i samarbete med O.A.M.I. som jag nämnt ovan, fritidsverksamhet, elevassistans, sommarläger för skolbarn och många andra aktiviteter. Över huvud taget är formen att arbeta i privata kooperativ mycket utbredd. Fler och fler kommuner väljer att köpa tjänster av dessa i stället för att själva organisera verksamheten.

Detta var en del av allt det jag upplevt i Italien. Det har varit en fantastisk tid som givit mig ett minne för livet. Jag har fått nya infallsvinklar professionellt men även fått ett spännande kulturellt utbyte och nya vänner. Naturligtvis har jag fått ut extra mycket av vistelsen genom att jag talar språket. Många av dem jag träffade talade mycket dålig eller ingen engelska alls.

Sist men inte minst vill jag tacka CIF-Sweden som gav mig möjligheten att få uppleva allt detta.

Maria Afzelius, 1998 års svenska deltagare i Italien/Slovenien:

Oförglömliga utbyten!

Något nervös och med rätt höga förväntningar hade jag lyckan att resa som CIF-stipendiat 1998 till Italien och Slovenien under september och oktober månad. Jag tillbringade fem oerhört spännande, roliga och annorlunda veckor i två länder som ibland liknade Sverige och ibland inte alls.

Det italienska programmet, som varade i fyra veckor, startade i Sassone, någon mil utanför Rom, i ett fd kloster. Där träffade jag de andra gruppdeltagarna dvs; Sevgi, som var jurist från Turkiet, Benita, som var psykolog från USA och Ritva, socialarbetare från Finland. Vi var alla i 35-40 års åldern.

Vi blev väl mottagna av representanter för CIF Italia och det var väl en lära-känna-varandra helg som också inkluderade en kortare sightseeing i Rom.

Efter denna inledande helg reste vi ner till Santa Maria Capua Vetere, i närheten av Neapel, för en två-veckors introduktion i det italienska samhället. Teoretiska föreläsningar varvades med intressanta studiebesök bla på en socialbyrå, det lokala sjukhuset, en psykiatrisk mottagning och ett terapeutiskt samhälle för missbrukare. Vi fick också möjlighet att besöka en nystartad kvinnojour med en massiv uppbackning av frivilligt arbete och eldsjälar. Vi deltog också i en undervisningssession i Gestalt-terapi för socialarbetare under vidareutbildning.

Vi bodde i värdfamiljer och jag fick en god introduktion i den italienska matkonsten, familjelivet och en stor bit kultur.

Efter introduktionen placerades vi på olika orter i Italien och jag hamnade i Rom. Eftersom jag arbetar inom den vuxenpsykiatriska öppenvården, fick jag möjlighet att besöka olika psykiatriska enheter i Rom. 1978 beslöt man att lägga ner samtliga psykiatriska sjukhus i Italien och detta arbete pågår fortfarande. En stor del av psykiatrin ägnas åt att hitta lämpliga vårdformer och boendealternativ för dessa patienter, och även att återförena patienter som bott på sjukhus med sina anhöriga.

Jag besökte ett antal "casa famiglia", mindre boendekollektiv för 5-6 patienter, där man arbetade med rehabilitering. Jag fann att man i Italien har liknande problem som vi har när det gäller att integrera dessa boenden i bostadsområden, dvs grannar som har starka synpunkter. Föräldra-och anhörigföreningar var också mycket involverade i vården. Jag fick också inblick i hur den psykiatriska öppenvården fungerar både i ett hårt socialt belastat område och i ett mer välbärgat område. Jag fann också att man, i varje fall i Rom, inrättat psykiatriska öppenvårdsmottagningar för personer i åldern 16-25 år, vilket innebär att glappet mellan barn- och vuxenpsykiatrin inte blir så stort. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att besöka en sådan enhet eftersom det var svårt att hitta en engelsktalande socialarbetare.

Jag besökte också en specialmottagning för patienter med ätstörningar och ett sjukhus där man vårdade HIV och AIDS patienter.

Vad som slog mig under mina besök inom de psykiatriska enheterna var att de socialarbetare jag träffade sällan sysslade med behandlingsarbete utan mer med praktiska och konkreta åtgärder. De var också ofta föreståndare eller liknade för boendekollektiven och skötte där patienternas ekonomi och ärenden. Naturligtvis var det också ofrånkomligt att inte lägga märke till den katolska kyrkans starka inflytande i samhället, och också det stora antalet frivilligarbetare. Vad som också var märkbart var att det var stora svårigheter att samordna arbetet mellan socialbyrån och frivilligorganisationerna.

Efter fyra veckor i ett väldigt varmt Italien åkte jag tillsammans med två av de andra deltagarna i programmet till Ljubljana i Slovenien.

Till skillnad från Italien där vi bodde i värdfamiljer inkvarterades vi här på en institution för döva barn och barn med hörselproblem. Programmet som hölls för tredje gången, var mycket intensivt och varade i en vecka. Vi blev väl omhändertagna av en socialarbetare och en psykolog som arbetade på institutionen. Programmet inleddes med en information om landet, föreläsningar av representanter från social- och arbetsmarknadsdepartementet och om flyktingsituationen.

Vi tillbringade en dag på Socialhögskolan i Ljubljana där vi också deltog i undervisningen och ytterligare en dag på en institution för barn med beteendestörningar och fick se hur man lyckades återknyta dessa barn till samhället igen. Jag fick också möjlighet att göra ett studiebesök inom psykiatrin som hade många likheter med oss när det gäller den öppna vården, tex. teamarbete, snabbt omhändertagande av nyinsjukna och anhörigarbete. Inslaget av psykodrama och musikterapi var betydligt större än i Sverige. Jag gjorde också ett kort besök på ett stort psykiatriskt sjukhus som skiljde sig rätt markant från Sverige och som kändes rätt eftersatt.

Vi bjöds också på det slovenska köket och gjorde intressanta utflykter både till bergen och till kusten.

Det här är en resa som jag förmodligen aldrig glömmer och jag är mycket nöjd. Jag har också haft stort utbyte av de andra deltagarnas tankar och reflektioner vilket gjort att resan inte bara gått till Italien och Slovenien utan jag har också fått inblick i Turkiet, USA och Finland.

Margareta Sund F, 1995 års svenska deltagare i Italien

Sista veckan i september - äntligen for jag till Italien för en månads vistelse. Efter några timmars avvikelse från tidsplaneringen kommer jag äntligen fram till Spoleto där vi stipendiater skall tillbringa helgen ihop med de italienska "CIF-arna". Mimmo, ordförande för CIF-ltalia, som jag bara har haft brevkontakt med tidigare kommer och hämtade vid stationen.

Meliha från Turkiet och Margrit från Schweiz har kommit tidigare. Middag serveras kl 20.00 och vi väntar på Judit från Ungern. Hon har blivit rånad på flygplatsen och har en del att bestyra med förstås, men vi tycker att hon borde dyka upp snart. Vi är lite oroliga. Men hon dyker upp så småningom och nu är vi samlade!

Helgen i Spoleto bjuder information om den kommande månaden men också avkoppling och umgänge med dessa härliga "CIF-are". Vänliga, varma och fulla av glädje och humor. Rosaria, en kvinna i 6O-årsåldern, från Capua verkar ha tusen järn i elden - minst. Springer runt med sin yuppienalle och har mycket att bestyra. Vad? Ingen vet! Hon talar inte engelska men säger att hon minsann talar franska men när jag prövar mig fram på franska förstår hon inget! Roberta i 25-30 årsåldern, från Genua skall vara värd för Judit under fas två, glad och trevlig - det blir nog bra för Judit, de ser ut att passa varandra! Enzo och Gabriella från Santa Maria - kärleksparet som får smyga med sin kärlek eftersom han ligger i skilsmässa. CIF-programmet innebär att de kan komma ifrån sin hemstad några gånger och öppet kunna visa sin kärlek, som nu i Spoleto. De är båda engagerade i CIF och kommer att på olika sätt delta aktivt under vår Italienvistelse. Alba från Santa Maria, en härlig personlighet, mjuk och sensibel med en härlig humor är också en av dessa människor som gjorde ett omedelbart positivt intryck på mig. Som när Meliha och Judit var bekymrade för att de inte pratade eller förstod italienska, Alba svarade blixtsnabbt att de spelar ingen roll ni behöver bara kunna fyra saker - Grazie, Prego, paga lui, paga lei, det vill säga Tack, varsågod, han betalar, de betalar! Ett värdefullt tips även för Margrit och mig som hade större kunskaper i italienska! Där var också Fabio, Luciano, Giovanna, Maria, Domenika, Anna, Gesualdo och ... jag kan inte räkna dem alla!

Efter två dagar i Spoleto var det dags att åka vidare till Santa Maria C.V. den lilla stad i södra Italien som skulle utgöra vår bas i två veckors tid. De följande två veckorna var intensiva! Vårt program var varierande, mycket teori och många studiebesök men också mycket fritid. Vi fyra, tjejer trivdes bra ihop och vi sammansvetsades under denna period. Vi lärde känna varandra, de goda sidorna och de dåliga! Vi hade roligt ihop och det skämtades friskt ibland. Våra interna skämt förundrade andra människor som vi hade kontakt med, speciellt Mimmo som före vår ankomst varit lite orolig för hur vi skulle fungera ihop. (1994 års stipendiater funkade inte alls som grupp berättade han senare). Vi tjejer träffades på egen hand, (utan "CIF-are" och värdfamiljer) bl.a. gjorde vi en utflykt till Caserta, då vi hade en underbar dag innan vi skingrades för de sista två veckornas "praktik".

Själv var jag placerad i Rom, det var meningen att jag skulle vara på ett sjukhus, ett projekt för dialyspatienter, men det blev inte så. Margrit var också placerad i Rom och för oss två anordnades en mängd studiebesök, de bästa på sjukhus. Det var skönt att vara två i Rom. Vi var båda övertygade om att det var en fördel. Margrit pratade flytande italienska och själv kan jag lite grann och eftersom ingen av alla de socialarbetare vi träffade under denna tid pratade engelska var det en nödvändighet att kommunicera på italienska.

Vi for kors och tvärs över Rom med buss och tunnelbana. Vi gick gata upp och gata ner, vi såg många turistattraktioner både två och tre gånger och vi blev riktigt "slipade" då det gällde att ta sig över en gata. Vi blev nästan blasé på allt historiskt, kyrkor och piazzor och fontäner ...

De sista dagarna av vår tid i Italien återförenades vi tjejer inför "finalen". Det var härligt att träffas igen och vi fick möjlighet att jämföra våra upplevelser. Vid det laget längtade vi alla hem men ändå kändes det mycket vemodigt att skiljas åt.

Det här var inte alls lätt att skriva. Månaden i Italien innebar så många upplevelser och nya intryck och det är omöjligt att på ett kortfattat sätt klä detta i ord på ett papper. Jag har så många underbara minnen av människor och platser. Pompeji med vår underbara guide Jonathan. Capri med Gabriella och Enzo. Utflykten med min värdfamilj i Rom till Castel il Gandolfo och Lanuvio tillsammans med deras syskon och vänner, då även Margrit var med, är några minnen som snabbt kan plockas fram. Kortare stunder av glädje och humor då vi skrattade så tårarna rann åt interna skämt i vår lilla tjejgrupp måste kombineras med synminnen och får naturligtvis inte samma betydelse för andra. Om någon, skulle fråga mig vad som gjorde mest intryck på mig, eller vad jag uppskattat mest med min resa så svarar jag utan att tveka människorna, dessa underbara, varma och generösa italienare. Många av de jag lärde känna blev nära vänner och det fanns en känsla av samhörighet. Vi har alla förhoppningar att hålla kontakten och att ses igen.