Jamaica

CIF-Jamiaca anordnade 2003 sitt första fyraveckors program för två deltagare.
Programmet, som hålls på hösten, är öppet för socialarbetare, fritidsledare och speciallärare.

Programmet består av:
· Kort introduktion till programmet och en möjlighet för deltagarna att lära känna varandra.
· Introduktion till det jamaicanska samhället och socialt arbete.
· Individuell praktik, enligt önskemål, samt gemensamma studiebesök.
· Gemensam avslutning med utvärdering.

Tidigare deltagares berättelser:
Maria Westerberg 2003 års deltagare: Ett skadat knä hindrar inte deltagandet i ett fullspäckat program

Maria Westerberg 2003 års deltagare i det jamaicanska programmet:

I maj fick jag av en slump reda på att Jamaica skulle arrangera ett 4 veckors program på prov under perioden 15 september-10 oktober. Eftersom det var första gången skulle de endast ta emot 2 deltagare. Jag blev mycket intresserad och ansökte direkt.

Jag och min man har tidigare varit kontaktfamilj åt en liten flicka från Jamaica. Nu har flickan flyttat tillbaks till Jamaica tillsammans med sin mamma, men vi betalar flickans skola och uppehälle eftersom mamman inte har lyckats hitta ett arbete och skaffa sig en försörjning. Därför var just utbytesprogrammet på Jamaica extra intressant för mig. Jag vill verkligen se hur situationen är där, hur levnadsvillkoren ser ut m.m. Jag har varit på Jamaica en gång tidigare, då som turist, men jag trodde att det skulle vara en fördel i det här fallet. Jamaica är ett underbart land, men det är ett land med stora kontraster, bl.a. stora skillnader mellan rika och fattiga, hög kriminalitet m.m.

Jag ansökte direkt men trodde att det var en liten chans att komma med. Den 1 september fick jag ett e-mail där det stod att jag var uttagen. Jag blev väldigt glad, men det blev också svårt att fixa allt med så kort varsel - 2 veckor. Eftersom jag inte hört något tidigare trodde jag inte att jag kommit med. Det visade sig att det hade blivit något fel. De hade skickat e-post till mig redan i juni, men det hade inte kommit fram. Hur som helst så löste det sig till slut, jag fick ta tjänstledigt, det gick att ordna vikarie och jag kunde åka. Jag var dock tvungen att åka en vecka senare, så jag missade den första veckan av programmet, som var en introduktion på universitetet om Jamaica sociala och kulturella förhållanden.

Kort om Jamaica

Ankomsten
Jag kom till Kingston och möttes på flygplatsen av Doris. Cecile från CIF Jamaica som jag hade haft kontakt med kunde själv inte komma, men Doris (också medlem i CIF ) körde mig till ett Mayfair hotell. Där möttes jag av Cecile, medlemmar i CIF Jamaica och Jara från Prag som var den andra deltagaren. Vi presenterade oss för varandra och de berättade hur de hade planerat min första vecka. Vi åt också lite jamaicansk mat. Jag hade skrivit att jag var intresserad av arbete med barn och föräldrar, frågor om mänskliga rättigheter m.m. och utifrån detta hade de planerat mitt program.

Efteråt åkte jag hem till min första värdfamilj, som bestod av Pet och hennes vuxna dotter Andrea. De bodde i en fin liten villa med trädgård i Mona, som är ett medelklassområde som ligger nära universitetet. Pet var numera pensionär men hon hade tidigare arbetat som ekonom. Andrea hade en egen firma och hon arrangerade turnéer åt kända reggaeartister. Jag blev mycket väl mottagen, fick ett eget rum och somnade till syrsornas sång.

Children Services division
Den första veckan tillbringade jag i Kingston och min första placering var på Children Services Division, som ligger under hälsoministeriet. Children Services arbetar med barn som antingen är i behov av vård och skydd eller barn som är omhändertagna. Vår svenska motsvarighet är individ och familj inom Socialtjänsten, men Children Services arbete är vidare. Children Services har tillsynsansvar för alla barn och ungdomsinstitutioner på Jamaica. Jag besökte även adoptionsmyndighen som ligger under dem.

Familjedomstolen
Den andra dagen var jag på Familjedomstolen. Mr Mathew som var chef berättade för mig om hur de arbetar och vilka frågor de arbetar med. Familjedomstolen är en särskild domstol som har hand om alla förhandlingar när det gäller familjefrågor. Den skiljer sig från andra domstolar p.g.a. att den också ger social service.
Familjedomstolen kom till genom att många socialarbetare tidigare var bekymrade över hur domstolarna arbetade med familjefrågor. Det fanns brister, det saknades socialarbetare som kunde assistera familjerna och försöka hjälpa dem att lösa problem innan problemen blev så stora så att det blev nödvändigt att gå in med lagliga åtgärder. Nu finns det socialarbetare som arbetar på familjedomstolen. Personer som vill använda sig av familjedomstolens service kan besöka familjedomstolens kontor. Personen blir intervjuad av en mottagningshandläggare som är en erfaren och kunnig socialarbetare. Handläggaren försöker hjälpa personerna att lösa problemen och ev. hänvisa till andra instanser. Om det är ett ärende som bör gå upp i domstol så får personen hjälp att ta de steg som behövs. Idén med mottagningssystemet är att reducera antalet ärenden som går upp i domstol. Att försäkra sig om att personen får hjälp av den myndighet som bäst kan hjälpa dem.

Jag fick sitta med under några timmars domstolsförhandling. Det var intressant, men också sorgligt. Socialarbetare från Children Services drog sina ärenden och klienterna fick sina domar. Många gånger handlade det om underhållsfrågor. På Jamaica har barnets far försörjningsansvar för sitt barn. Om han lämnar familjen så måste han lämna en viss summa per månad i underhåll till sitt barn som ska räcka till kläder, skolgång, mat m.m. Hur hög summan är bestäms av familjedomstolen. Om mannen inte kan betala, så läggs skulden på hög. I värsta fall, så hamnar mannen i fängelse om han inte kan betala.

Problemet på Jamaica är att det är väldigt stor arbetslöshet, 25% totalt i landet och i vissa områden i Kingston är arbetslösheten 100 %. Då är det inte så lätt att få lagar att fungera i verkligen. Vad gör man om man verkligen vill, men inte kan betala. Dessutom är det väldigt många tonårsgraviditeter, 30 % har barn när de är 15 år. Det är väldigt vanligt att en kvinna har barn med olika män och att man lever ihop utan att vara gift. Det finns inget socialt skyddssystem om man är arbetslös eller sjuk. Nu har det kommit ett program PATH som vänder sig till de allra fattigaste. Genom det kan familjen få läkarkontroller och lite pengar, motsvarande 200 kronor/månad, men det räcker ingenstans.

Besök på barnhem
Nästa dag så tog Lorna Williams, en av socialsekreterarna på Children Services hand om mig. Hon tog med mig till två olika barnhem. Det finns både statliga och privata institutioner, en del kyrkor driver institutioner. Det finns två typer av barnhem. Dels place of safety som erbjuder tillfällig eller kortvarig placering för barn som väntar på domstolsbeslut, placering i fosterhem, adoption, plats på annat barnhem, hemgång efter domstolsbeslut. Dels barnhem där en placering blir nödvändig när varken släktingar eller fosterhem finns tillgängliga. Det är många barn som är placerade. Det finns 12 place of safety-barnhem och 40 barnhem där barnen oftast bor en längre tid. Barnhemmen är ofta stora, med plats för mellan 120- 180 barn. Endast två barnhem är små (12 respektive 15 barn. Många barn är också placerade i fosterhem och de har ett väl genomtänkt program för fosterfamiljer.

Det första barnhemmet National Childrens home som vi besökte låg lite utanför Kingston. Det var ett barnhem som drivs av metodistkyrkan, med plats för 120 barn. 73 barn var utvecklingsstörda och höll till i en särskild byggnad. Jag upplevde miljön på barnhemmet som väldigt "dyster". Ett undantag var delen där de utvecklingsstörda bodde som var mycket mer attraktiv. Husets väggar var målade i fina färger, barnen hade sina egna leksaker. m. m. De hade egen undervisning och personalen verkade mycket engagerad, de hade tillverkat mycket eget material och försökte hitta bra material till varje barn.

Det andra barnhemmet - SOS barnby - låg ca 40 minuters resa från Kingston, i ett område i bergen som hette Stony Hills. Det var ett väldigt vackert område, med många stora, vackra hus som låg mellan och uppe på bergen. SOS barnby var också ett mycket trevligt barnhem. Lokalerna var fräscha och direktören samt barnby-mammorna verkade vara mycket engagerade i barnen. Barnbyn bestod av små hus med fyra rum vardera. I varje hus bodde 9 barn tillsammans med en barnbymamma. Denna var anställd av barnbyn och bodde där dygnet runt. De var 1 ledig dag/vecka och då fanns en "mamma" som hoppde runt och ersatte dem som var lediga.

The University of West Indies - Mona campus
Lorna visade mig också universitetsområdet, The University of West Indies - Mona Campus. Det är ett stort universitet, västindiens största och det har många filialer. Universitetet var också mycket vackert och fräscht. Vi besökte också Violence Prevention Clinic, ett ställe där de arbetar med barn som har varit vittnen till våld. De arbetar med barnen som oftast är mycket traumatiserade, genom samtal, bild och drama. De hade en pytteliten barack till sitt förfogande men verkade göra ett fantastiskt arbete.

LEAP center
En dag besökte jag LEAP center. Det är ett center för f.d. gatubarn. De försöker rehabilitera gatubarnen: lära dem att läsa och skriva m.m. De sägs finnas ca 6000 gatubarn på Jamaica. I anslutning till centret finns ett hus där barnen kan bo till-fälligt men man försöker få barnen att återförenas och bo hemma med sina föräldrar. Här finns också en sjuksköterska. På kvällen var jag och Jara på en barbecueafton i en kyrka tillsammans med våra värdfamiljer och CIF medlemmar. Jerc chicken, Currygoat och Jerc pork serverades och det var musikunderhållning, med bl.a. Alfa Boys band. Pojkarna bor alla på Alfa boy school (en sluten institution för pojkar) och har blivit kända för sin musik.

Windsor girls home
Veckan efter var det dags att åka ut på landet. Jag skulle tillbringa 4 dagar på Windsor girls home - en institution för flickor mellan 12-18 år i St. Anns Bay. St. Anns Bay är en liten stad som ligger vackert vid havet. Hit kom Columbus på sin första resa. Claudette från Children services skjutsade mig dit. Windsor är ett f.d. hotell som ligger väldigt vackert uppe på ett berg med svindlande utsikt över tropisk växtlighet, bananplantor m.m. På Windsor bor 60 flickor som alla har beteendeproblem av något slag. Det är en sluten institution, byggnaden var omgärdad av stängsel och de flesta flickorna gick i skola där p.g.a. rymningsrisk. Flickorna som bodde där hade varit där olika länge. Några hade varit där några månader, en hade bott där 9 år. Många av flickorna gick omkring och sög på tummen. Flickornas bakgrund var också väldigt olika, många hade bott länge på andra institutioner eller i fosterhem men sedan när de blivit tonåringar så hade de blivit så utagerande att fosterföräldrarna inte kunde ha dem längre Beteendeproblem ­ utagerande barn var ett problem som alla på Jamaica var bekymrade över.

Första kvällen jag var på Windsor spelade jag baseboll med flickorna. Inte baseboll i egentlig mening, mer som brännboll men utan slagträn och med en tidningsboll. Jag råkade ramla och slå upp mitt knä så jag fick åka till närmaste sjukhus och sy 15 stygn. De resterande två veckorna fick jag hoppa omkring på ett ben.

Children Services i St. Anns Bay
Jag var på Children Services kontor i St. Anns Bay i två dagar. Där arbetade fyra socialarbetare samt en praktikant från socialhögskolan i Norge. Arbetet och problemen var liknande dem i Kingston, men skillnaden är att på Children Services i St. Anns gör socialarbetarna alla arbetsuppgifter. Det finns ingen familjedomstol, endast en ungdomsdomstol, varför socialarbetarna får göra allt: familjerådgivning, omhändertagande av barn, uppföljningar på institutioner, fosterhem, m.m. I Kingston ligger en del av det här arbetet på familjedomstolen.

En dag följde jag med Mr Brow, socialarbetare i St. Anns, när han besökte en flicka som bodde i ett fosterhem. Flickan som var 18 år var placerad hos en ensamstående kvinna. Hon hade bott i fosterhemmet 2 år p.g.a. att hennes biologiska mamma var psykiskt sjuk och inlagd på mentalsjukhus. Flickan skulle nu börja studera i en annan stad. Fostermamman var mycket engagerad. Vid besöket var en 8 årig pojke hemma hos henne. Jag trodde att det var hennes son men det visade sig att det var en grannes barn som hon hjälpte med läxorna. Hon brukade ta hand om honom ibland och han fick sova över då och då. Hon berättade att hon hade ett eget barn, men att hon hade fostrat hundra.

Vi skulle också besöka två barn som hade fått flytta hem igen eftersom deras hemsituation hade blivit bättre. Den första pojken hade bott på ett place of safety (barnhem där man bor en kortare tid) men hade flyttat tillbaka till sin familj för några månader sedan. Han skulle bo med sin mamma och hennes nya pojkvän i Ocho Rios. Vi åkte dit. Huset var öde, ingen var hemma när vi ringde på. Socialarbetaren visste var skolan låg där pojken borde vara inskriven så vi åkte dit. Vi hittade pojken, som var 6 år, på skolgården men det visade sig att han inte var inskriven i skolan. Han gick inte där. Vi träffade en bekant till pojken som berättade att pojken ibland sov ute på gatan. Socialarbetaren fick inte tag på mamman och han ville inte lämna pojken åt sitt öde, så han tog med sig pojken till kontoret. Socialarbetaren pratade med sin chef, de ville försöka hitta ett bra fosterhem till pojken. Ett hem där det fanns tid och kraft att ta emot en intensiv 6-åring med särskilda behov. Det fanns inget fosterhem att placera honom i just då, så socialarbetaren bestämde sig för att ta med sig honom hem. Han kunde få bo med hans familj tills vidare. Hans fru var speciallärare och hans barn skulle tycka att det var kul med ett mindre barn i familjen. Därför hann vi inte besöka den andra familjen.

Sandals
Sista kvällen tog föreståndaren och en annan anställd på Windsor med mig till Sandals i Ocho Rios. Sandels är en "all inclusive" hotellkedja som finns över hela Jamaica. Windsor girls home har ett fadderprogram i samarbete med Sandals. Några flickor som arbetar på Sandals fungerar som storasystrar åt flickor på Windsor. Jag njöt av Sandals vackra trädgård som mest liknade en park med underbara växter. Vi serverades underbar mat och fick se en show om Jamaicas historia. Det var sång, musik, traditionella gamla danser och nyare musik, såsom reggae.

Montego Bay och Negril
Den andra helgen var vi lediga och Jara (den andra deltagaren) och jag åkte till Montego Bay med Mr Bowen, som är chef för Children services. Med i hans bil var två barn som hade blivit föräldralösa och som skulle lämnas på ett barnhem. Vägen till Montego Bay var mycket vacker och vi stannade vid några tillfällen och köpte kokosnötsvatten. Barnen lämnades på "Charlottas childrenshome" som var ett trevligt privat barnhem med endast 15 barn och trevliga lokaler och välkomnande personal. Vi stannade till vid ett annat barnhem (place of safety) Blossom gardens i Montego Bay, där det fanns 64 barn, från nyfödda upp till 4 år. Det var barn överallt och barnen klängde sig fast kring mina ben. När jag tog upp ett barn i min famn ville det inte släppa mig.

I Montego Bay fick vi bo hos Mr. Dobson Rankine och hans fru Lily, ett mycket trevligt par. Dobson hade varit socialarbetare i Kingston, men var nu pensionerad. Han var engagerad i CIF. De hade ett stort hus med en stor terrass, trädgård med bl.a. avocadoträd där avokadon hade samma storlek som babyhuvuden. Vi skulle egentligen ha bott hos ett annat par, som bodde granne med dem, men de hade fått influensa. Daisy Westra, en annan CIF-medlem tog med oss till Doctor Cave Beach, en av de mest omtalade stränderna i världen. Turkosblått varmt vatten och vajande palmer. Underbart! Oturligt nog kunde jag inte bada alls p.g.a. mitt skadade knä, men Jara låg i hela tiden. Vi åt räkor i curry och drack Red stripes (det lokala ölet). Daisy tog sedan med oss hem till sig. Hon bodde både här och i USA. Hennes hus låg i ett nybyggt exklusivt område, där man måste passera en vägspärr med vakt för att komma in. Huset låg alldeles vid vattnet. Det påstods att det fanns krokodiler i vattnet. Hon hade en underbar trädgård. På kvällen var vi ute och åt jerk chicken som är en av de vanligaste rätterna.

Nästa dag tog de med oss till Negril, som visade sig ha de underbaraste stränder jag någonsin sett, 11 km långa vita sandstränder. Det sägs att Negril ska ha det mest varierade utbudet av hotell, allt från små enkla billigare hotell till mer exklusiva. Hit måste jag bara återvända snart. Vi besökte också en hantverksmarknad som sålde träskulpturer, T-shirts m.m. Tiden i Negril var alldeles för kort. På kvällen bjöd de ut oss på en restaurang i Montego Bay som hette "The natives". Jara och jag beställde in "dreadlock shimps", underbart gott. På söndagsmorgonen åkte vi tillbaks till Kingston. Innan vi åkte blev vi bjudna på frukost hos grannarna som hade haft influensa, Mr och Mrs Scott, eftersom paret vi bott hos skulle gå till kyrkan. Vi åt en underbar frukost med massor av tropiska frukter på deras terrass. Mrs Scott hade ett stort växthus med 100-tals orkideér, trädgården skulle platsa i Allt om trädgård. Tyvärr hade både jag och Jara slut på våra filmrullar, så vi kunde inte ta några kort Resan tillbaks till Kingston var också mycket trevlig. Vi stannade och åt rostad majs och köpte kokosnötter och kokosnötsvatten.

Tillbaka i Kingston flyttade jag till en ny värdfamilj. Denna gång var värdfamiljen en ensamstående kvinna som även hon var pensionerad. Hon bodde också i Mona, i samma medelklassområde som min första familj och i ett liknande hus. Kvinnan hade en väninna som var medlem i CIF. Jag blev mycket väl mottagen och trivdes mycket bra. Den sista veckan var lite lugnare än de två tidigare, mycket p.g.a. att min knäskada. Den gjorde att jag hade svårt att gå och jag hade fått en infektion. Jag besökte universitetet, träffade Mrs Karlene Boyce-Reid som berättade om utbildningen på socialhögskolan. En dag skulle jsg ha varit med på Violence Prevention Clinic men den ansvarige blev sjuk så jag tillbringade dagen Hope Garden, botaniska trädgården i Kingston.

Early Childhood Unit
Jag besökte Mr Fitz Brown som är chef för Early Childhood Unit, som ligger under utbildnings och kulturministeriet. Han ansvarar för alla nursery schools. Nursery school är ett daghem som erbjuder vård och stimulans för mer än 4 barn mellan 2-4 år, minst 6 timmar och minst 4 dagar/vecka. På Jamaica kan barnen börja på nursery school när de är 2 månader (föräldraledigheten är 53 dagar). Det finns tre typer av nursery schools: statliga, privata och homebased nursery (hembaserat daghem), dag-hem som ligger i anslutning till ägarens bostad.

Mr Fitz Brown tog med mig på tre besök. Först besökte vi Antie Don homebased nursery i Kingston. Det var ett litet daghem med 20 barn och tre personal. Det andra daghemmet låg i Portland utanför Kingston, ett område där många tjänstemän från Kingston bor. Detta daghem var statligt byggt men verksamheten bedrevs av Lions. Det är vanligt på Jamaica att serviceklubbar som Lions driver daghem. Det tredje daghemmet, som var privat, låg i Spanishtown som tidigare varit huvudstad för de spanska kolonialherrarna.

Jag tycker att det mesta var mycket likt verksamheten på daghemmen i Sverige: barnen lär sig genom lek, rim, ramsor och sånger. Barnen var glada, frimodiga och verkade väldigt harmoniska. Jag skulle ha kunnat stanna där länge. En skillnad var att de flesta daghemsbyggnader var målade i vackra färger med barnmotiv eller daghemmets namn skrivet på framsidan av huset. Det syns att det är ett hus för barn. De flesta daghem har egna spjälsängar åt barnen, de har också ett badrum och varje barn ska få bada varje dag. Det kostar att ha barnen på nursery schools, så många barn har ingen möjlighet att gå där.

När barnen är 3 år kan de börja i basic schools (förskolor), även de avgiftsbelagda. Förskolorna är inte obligatoriska men enligt statistiken är 95-96 % av barnen registrerade i någon förskola. Det är en annan myndighet som har hand om basic schools men man arbetar med en förändring så att samma myndighet ansvarar för både nursery och basic schools. Det ska även komma en läroplan. Barnen börjar i skolan (primary school) när de är 6 år. Skolan är obligatorisk och avgiftsfri men det kostar att skriva in barnen i skolan och det tillkommer många andra kostnader: skoluniform, läroböcker och skolmat. Så det blir ändå ganska stora summor som föräldrarna måste betala.

National Art Gallery, Port Royal och Bob Marley museum
En dag tog Derek, en CIF-medlem, med mig till Nationalgalleriet med många intressanta konstverk, bl.a. mycket av den kända jamaicanska konstnären Edna Marley. Vi besökte också Port Royal, en stad med en fästning nära Kingston, som på 1700-talet var ett sjörövarnäste där synden flödade. På den tiden erbjöd britterna Jamaica som tillflyktsort för pirater som kapade spanska skepp. Vi åt god fisk vid hamnen. En dag besökte jag Bob Marleys museum, där han haft sitt hem och sin studio sista delen av sitt liv. Det var mycket intressant. Riktigt hur stor han varit och hur mycket han gjort för Jamaica har jag inte förstått förut. Jag besökte också Devon house och den botaniska trädgården i Kingston.

Ocho Rios
Sista helgen tillbringade jag i Ocho Rios, tillsammans med flickan jag varit kontaktfamilj åt tidigare. Ocho Rios är en populär turistort, många kryssningsfartyg stannar till i här. Här finns också underbara stränder, turkosblått vatten, fiskar i alla tänkbara färger och Dunn´s River Falls (ett mycket känt vattenfall). Vi tog en liten buss till Ocho Rivers. Bussen som hade plats för 8 passagerare tog 20 passagerare, så det var verkligen trångt. Den körde så fort att jag trodde vi skulle flyga ut genom fönstret som var öppet. Jag har varit i Ocho Rios tidigare och har hittat ett underbart hotell "Silver Seas", som för övrigt var det första hotellet som byggdes här för länge sen, och där tog vi in även denna gång. All personal kände igen oss fast det var mer än 2 år sedan vi var där senast.

Utbytesprogrammet på Jamaica var mycket givande för mig. Jag fick se och uppleva en sida av Jamaica som man nästan aldrig annars har möjlighet att få uppleva. Det kommer att vara ett minne för livet. Alla tog väl hand om mig och jag kommer att behålla kontakten med många av dem. Jag hoppas att CIF-Jamaica fortsätter att arrangerar program så att fler får möjlighet att åka. Det var inte mycket egen tid. Lite mer egen tid hade varit bra. Det hade också varit roligt att få möjlighet att tillbringa mer tid med den andra deltagaren, Jara från Prag. Den lilla tid jag hade utanför programmet tillbringade jag tillsammans med flickan jag varit kontaktfamilj åt. Tiden på Jamaica var fantastisk!